Arena di Kulladal

 

Magandirökandeindianer eller Maya syftar på befolkningen i den mest framträdande av de historiska mesoamerikanska civilisationerna, Mayakulturen, och syftar fortfarande på de mayatalande folk som i dag lever i samma områden. Maya var egentligen en rad olika folk med samma religion och kultur som talade något av de 31 olika mayaspråken. De bodde i delar av vad som idag är södra Mexiko, El Salvador, Belize, Honduras och Guatemala i Centralamerika.

Mayaindianernas utbredning täckte ett brett område i södra Mexiko där delstaterna Chiapas, Campeche, Yucatan, Quintana Roo och Tabasco ingår.Samt i centralamerikanska länder som Belize, Guatemala, Nicaragua, Honduras.

Ett ursprungligt mayafolk hade under århundraden kommit att isoleras i olika stammar, som ofta levde under i övrigt skiftande betingelser. Maya hade sin storhetstid under åren 250-950. Då hade man uppnått ett storslaget civiliserat samhälle med mäktiga tempel och pyramider.

För att förstå vad som hände med mayafolket och "mysteriet" bakom deras mystiska försvinnande gör man lättare genom att skilja två slags mayas åt: De arkitektoniska mayas d.v.s. de som byggde de monumentala pyramider som idag fortfarande finns, och de historiska mayas d.v.s. de mayas som Hernan Cortez och de andra conquistadorerna "erövrarna" träffade vid Yucatans kust. Mayaindianerna byggde monumentala pyramider från den förklassiska perioden (ca 1000 f.kr-320 e.kr) som Nakbé, San Bartolo i Norra Peten Guatemala, och vidare genom den klassika perioden (320-1000 e.kr). De byggde även städerna Tikal, Palenque, Copán, Uaxactún Rio Azul och Ceibal. I den Postklassiska perioden (1000-1687 e.C) började en stor utveckling av navigation bland mayas. Städer som Tulúm, Xel-Há, Polé (Xcaret) fungerade som huvudhamnar och kopplade en stor del av det Karibiska havet till Yucatahalvön samt Belize, Guatemala och det fruktbara området Sula I norra Nicaragua. En avgörande faktor i denna utveckling var det inflytande den indianskgruppen "putunes" gjorde. De var maya-chontales från södra Tabasco i ett område fullt av insjöar och floder som Grijalva och Usumacinta. Detta betydde att mayas var duktiga navigatörer. En gren av putunes kallade Itzaes bosatte sig i Polé Qintana Roo och 918 erövrade de staden Chichén i Yucatan för att bli Chichén Itzá.

Mayafolken försörjde sig på jordbruk, biodling och fiske. Nationalgrödan var majs, men även bönor, tomat, paprika och squash odlades. Majsen var den viktigaste basfödan och hade även en stor kulturell och religiös betydelse. De odlade alla grödor på ett och samma ställe för att undvika att jorden utarmades i det ohälsosamma klimatet.

Mayaindianerna levde under flera tusen år och deras ättlingar finns som sagt kvar än idag, men det löst sammanhållna mayanska "riket" tog definitivt slut i och med den spanska erövringen av Centralamerika på 1500-talet. Det sista mayanska kungadömet intogs dock så sent som 1697. Mayaindianerna drabbades i stor utsträckning av spanjorernas tvångskristnande. Missionärerna brände deras skrifter och förstörde många gamla tempel för att bygga katolska kyrkor ovanpå ruinerna.

Mayakulturen syftar på den historiska Mayacivilisationen som ibland går under beteckningen Mayariket. Denna högkultur hade redan börjat förfalla före spanjorernas ankomst, men mayaindianerna finns kvar i samma område i dag om än under förändrade livsvillkor. Detta Mesoamerikanska område sträckte sig genom norra Centralamerika från nuvarande södra Mexiko (delstaterna Chiapas, Tabasco, och på Yucatánhalvön, Quintana Roo, Campeche och Yucatán) till staterna Guatemala, Belize, västra Honduras och El Salvador.

Områdets tre skilda klimat- och miljözoner, norra låglandet, södra låglandet respektive Guatemalas högland har haft betydelse för mayakulturens utveckling. Regionen hade varit bebodd åtminstone sedan 12 000 år och tidpunkten, då klart särskiljande drag för maya först uppstod, är inte fastställd. Som flera folk i Mesoamerika hade maya förbindelser med olmekerna vid Mexikanska golfen, vars kultur dominerade under tidig förklassisk period. Fynd i Izapa har spår från båda kulturerna och i tidig mayansk bildkonst kan man finna typiska olmekiska drag. Troligen var det via folket i Izapa som kontakterna knöts, eftersom det antagligen odlades kakao i trakten redan då. Kakaobönor skulle bli en mycket viktig handelsvara, både för chokladdryckens skull och för att kakaobönan kom att fungera som betalningsmedel.

.

Karta över mayas utbredning (inom röd gräns). Mörkare grönt utmärker kulturområdet Mesoamerika

.

Förklassisk period (2000 f.Kr – 250 e.Kr)

Kunskapen om de tidigaste maya ökade efter utgrävningar på 1970-talet i Belize. Där hittade arkeologerna den hittills äldsta kända mayakeramiken, daterad till 2500 f kr. Fynden visar också att ungefär 1800 f fk hade man byggt en stor plattform, som troligen varit fundament till en byggnad. Den kan ha varit en ceremoniellkultplats, ett rimligt tidigt vittnesbörd om religionens vikt med tanke på den huvudroll den senare kom att spela under den klassiska perioden. Södra låglandets tidigaste maya bodde i byar och odlade majs och rotfrukter. Även i Guatemalas högland bodde mayafolk i små jordbruksbyar redan 2200 f kr

 

 

I takt med att samhällena växte, ökade de sociala skillnaderna och en politisk och religiös elit växte fram i centralorterna. Dessa begravde sina döda inne i kultplatserna med gravgods, som föremål av snäckskal och jade och smakfull keramik. Det arbetande folket bodde utanför kultplatserna och fick hålla sig till godo med gravar där.

Mayas arkitektur och kultur utvecklades gradvis under perioden. Palatsbyggnaderna och templen växte genom ständiga om- och påbyggen. Det tycks emellertid som om naturen kom att bromsa höglandets framåtskridande under periodens senare del. Detta tillskrivs vulkanen Ilopangos våldsamma utbrott c:a år 200 ekr, vilket fick katastrofala ekologiska följder i delar av höglandsområdet. Många höglandsmaya kan ha flytt mot låglandet och därmed förlorat kontrollen över viktiga handelsleder.

 

Klassisk period (c:a 250 - 900)

Några århundraden senare hade maya anlagt byar längre in i södra låglandet. Med svedjebruk odlade de majs. De kompletterade med jakt och fiske och med insamlat ätbart, maniok och nötter från ramón, brödnötsträdet. Fynden visar att man senare även utvecklade jordbruksmetoderna. I träskområdena grävdes nät av kanaler, där upphöjningarna emellan kunde gödslas med bottenslammet. Byarna växte och nya bosättningar tillkom fortlöpande. Vid periodens mitt runt 600 f kr hade redan några av de tidiga mayakomplexen, främst El Mirador och Nakbé, konstruerats. Mot slutet av den förklassiska perioden var det södra låglandet till större delen bebott och kultplatser hade vuxit sig så stora att vissa förtjänade att kallas stad.

Utbyten av åtråvärda varor fick redan under denna period igång kontakter med andra folk i närområdet, bland annat olmeker och med det multietniska Teotihuacán i nordväst.

 

Guldåldern även kallad den Teokratiska Perioden, kan preciseras till åren från 320 till 987. Den fick sitt öknamn därför att mayaforskningen till en början trodde att det var den prästerliga gruppen, som utövade den politiska makten och att hela det ekonomiska, sociala och kulturella livet handlade om religion.

De prästerliga grupperna hade visserligen stor betydelse i regeringarna för den klassiska periodens Mayastater, men detta till trots var de aldrig verkliga ledare. Det fanns en adelsklass och i varje fall var det krigare som höll i makten. Bilden av Maya som ett samhälle styrt av präster revs upp, när det uppdagades att städerna var i konstant krig med varandra.

Jordbruket ökade kraftigt som den grundläggande ekonomiska verksamheten, som utövades av ett stort antal jordbrukare, vilket ledde till en komplex arbetsfördelning och blev därmed en källa till stark social skiktning.

De två viktigaste centra i Peten-området var Uaxactun och Tikal. Uaxactun (600 fkr till 889 ekr), beläget 25 km norr om Tikal i Guatemala, har det äldsta Maya-templet som man känner till i regionen, och är det första stället där vi observerade förekomsten av konsolbåge eller falsk båge. Tikal (800 fkr till 869 ekr) inrymt i hjärtat av djungeln, visar ett stort inflytande från Teotihuacan och växte så småningom till 100 000 invånare vid sin höjdpunkt, som den största staden i det senklassiska Amerika. Detta centrum förlitade sig på ett komplext kommersiella nätverk och befann sig i ett strategiskt läge mellan två flodsystem, som gick till Mexikanska golfen och Karibiska havet.

Copan i Honduras, vars höjdpunkt kom runt året 736 ekr, var vetenskapligt centrum i Mayavärlden, där astronomin nådde en sådan perfektion att man lyckades bestämma längden på det tropiska året, att skapa tabeller över solförmörkelser och att ta fram en formel för att justera mayakalendern mer exakt än den som används i i dag.

 

Staden Comalcalco i delstaten Tabasco är den västligaste mayastaden, och dess främsta särdrag är att i brist på stenar i regionen, byggde dess invånare hus basserade på tegelsten, limmade med en blandning av stuckatur gjord på ostronskal. Regionen var den ledande producenten av kakao, vars bönoranvändes som valuta i de olika kulturerna i Mesoamerika. I Comalcalco har man stött på olika masker, stelae, och även en grav som innehåller mänskliga kvarlevor.

Från denna period daterar sig även städerna Calakmul i Campeche, där man har funnit fler än 100 stelar, och Cobá i Quintana Roo, som blomstrade åren runt 623 och är det äldsta teokratiska centret på nordöstra Yucatanhalvön.

Cobá, som ligger runt stränderna av fem små insjöar, varav de viktigaste är Macanxoc Coba, utvecklades i början av vår tideräkning. Den formades från en liten mänsklig bosättning med en social organisation av by-typ, vars huvudsakliga verksamhet var jordbruket. När befolkningen växte mellan åren 400 och 1000 , steg Cobás ekonomiska och politiska makt till att bli ett stort ceremoniellt centrum.

 

Detta viktiga centrum som täcker en total yta på 100 km² och dess kärna ca 2 km², var ansluten till omgivningen genom en serie av stenbelagda vägar, sacbes, som var avsedda att säkerställa ekonomiska och politiska kontrollen över territoriet, samt vara utmärkta förbindelser. Vägarna började byggas mellan åren 600 och 800. Detta var även en tid då det ristades ett stort antal stelae och då urban tillväxt syns i utbyggnaden av kärnan -av tre grupper av ceremoniella byggnader: Nohoch Mul Mul-och Macanxoc Chumuc. Befolkningen hade nu nått 70 000 invånare, och år 1000 kontrollerade man handelsvägen från östkusten till centrala delar och norr om Yucatan halvön.

Cobá låg dock inte vid kusten, utan ca 50 km inåt landet nordost om Tulum. Det blev nödvändigt att övervaka, tillhandahålla och skydda en hamn på handelsvägen till Honduras.

 

Efterklassisk period (c:a 800 - 1 500)

Efter nästan sex århundraden av oavbruten utveckling började mayakulturen i det centrala låglandet en snabb tillbakagång. Mellan åren 800 och 900 slutade det ena samhället efter det andra att resa stenskulpturer. Härskare, präster, adelsmän försvann från sina hem; palats och tempel förföll, djungeln tog ruinerna i besittning och städerna övergavs nästan helt. Orsaken till den totala undergången är fortfarande inte definitivt utredd. Vilken anledning än var, så var många boplatser övergivna i slutet av 900-talet, och låglandets centrala delar drabbades av en folkminskning som sedan aldrig kunnat återhämtats.

Längre norrut, på Yucatán, var skadan mindre förödande, men även här inträffade stora våldsamma förändringar. Från och med den här tiden blev Yucatán centrum i det borttynande riket, och en ny period i mayafolkets historia inleddes. En sägen från denna period berättar att Yucatán omkring 985 angreps från väster av ett folk som anfördes av en ledare vid namn Kukulan, ”Den befjädrade ormen” på den lokala mayadialekten. Han lär ha erövrat hela Yucatán och valde Uucil-abnal (mer känt under sitt senare namn Chichen Itzá) till sin huvudstad.

Nykomlingarna förde med sig en ny konststil, Puuc, med utskurna figurer av krigare, reliefer som visar örnar och jaguarer som håller människohjärtan i klorna, och stenpelare i form av befjädrade ormar. Ett av de kusligaste motiven föreställer människokranier uppsatta på en rad pålar, och är i verkligheten en kopia i sten av de träpålar på vilka man efter människooffer till gudarna placerade de dödas huvuden. Det var också under den här tiden som metallredskap och smycken blev vanligare i Yucatán. Den mexikanska invasionen ledde till matkulturens undergång. Nykomlingarna assimilerades efter hand av den gamla befolkningen och de främmande elementen vande sig vid mayanernas levnadssätt. Långnästa mayanska regngudar har påträffats sida vid sida med befjädrade ormar och andra mexikanska gudar uthuggna i relief på de stora templen. En ny typ av byggnader där takets bjälkar bars upp av pelare byggdes samman med hus i den gamla mayastilen med kragstensvalv, där varje lager med tegelstenar skjuter ut en bit utanför det underliggande lagret, så att öppningen överst till slut kan fyllas med en enda sten.

Mayaspråket levde vidare på Yucatán, och det inhemska systemet att ange datum användes också, om än i något förkortad form. Mayafolkets historiekrönikörer nämner en andra grupp angripare som kallades Itzaer, en mexikaniserad stam från mayaområdets västra utkant. Deras vandringar förde dem över hela det mayanska låglandet, och mellan 1224 och 1244 nådde de fram till den tidigare mayanska huvudstaden som de fann övergiven. De uppförde sin egen stad på samma plats och döpte om den till Chiche´n Itza (Itza-cenoteens mynning). Dessa nya angripare övertog kontrollen av hela Yucatán, men hatades och förkastades av sina undersåtar för att de talade mayaspråket mycket dåligt och för sina blodtörstiga seder och onaturliga laster. På grund av denna osäkra politiska situation flyttade en del samhällen sina boplatser till orter som var befästa. För första gången byggdes nu robustare städer i mayaområdets lågland, städer som omgavs av stenmurar eller skyddades av vallgravar och träpalissader. Mayafolkets senare historia kännetecknas av skiftande politiska allianser, kulturell tillbakagång och en försämring av konsthantverkets kvalitet. Vid tidpunkten för europernas ankomst var Yucatán delat i sexton rivaliserade stater, som förde krig mot varandra.

Den spanska erövringen började på allvar år 1528, och omkring 1540 var största delen mayaterritoriet i spanjorernas händer.

 

 

En del  troliga orsaker till mayakulturens tillbakagång och slutliga kollaps :

 

Klimatförändringar (torka) tvingade folket i svält, möjligen samtidigt som rikets överherrar tvingade folket att fortsätta arbeta med resandet av pyramider, tempel och andra monumentala byggnadsverk.

En inre strukturell kollaps där ett bristande kontrollsystem ledde till ökad anarki och inbördes stridigheter.  

Enligt forskaren/arkeologen Tom Sever vid NASA kollapsade riket i samband med brist på trädfrön (runt år 1200), vilket ledde till minskat antal träd, vilket i sin tur ledde till erosion, vilket i sin tur ledde till minskad bördighet och även stor ökning av medeltemperaturen (torka) - något som dåtidens mayafolk inte klarade av att anpassa sig till, varför odlingen dog ut, och likaså folket. Innan civilisationen hunnit kollapsa dominerades riket av krig och diverse sjukdomar, som en följd av brist på mat och vatten. Enligt Sever var det inte inbördeskrigen och sjukdomarna i sig som tog död på samhället - han ser dem istället som bieffekter av klimatförändringarna .

Klimatförändringarnas roll har fått stöd av ny forskning kring fenoment El Niño. Runt år 600 inträffade en mycket omfattande klimatkatastrof i Peru som ledde till den dåvarande Mochekulturens undergång. Förloppet har dokumenterats i uppborrade iskärnor från glaciärer i Anderna och man menar att det var fråga om en så kallad meganiño med långvariga och världsomfattande verkningar. Förloppet sammanfaller i tiden med början till Teotihuacáns fall, vilket skulle ha påverkat Mayas handelsförbindelser norrut mycket menligt. Senare kraftiga El Niños kan ha haft direkt inverkan på vattentillgången i mayaområdet.

Den spanska antropologen Andres Ciudad har en teori som går ut på att samhället föll in i kaos i samband med att folket förstod att rikets ledare inte var gudar, vilket ledde till folklig olydnad och brist på respekt inför ledarna .

 

 

Magnus Stridsberg © 2010 • epost • blogg

Chichén Itzá

Karta över Chichen Itza.

OmMayakalendrar                                                                 

 

 

Den historiskastadenChichén Itzá är en arkeologisk plats i sydöstra Mexiko cirka 190 km sydväst om Cancun på norra Yucatánhalvön. Platsen upptogs 1988Unescos världsarvslista och den 7 juli2007 blev den utsedd till ett av världens sju nya underverk.

Historia

Staden bär spår av olika kulturepoker, en maya- och en itzá-epok. Staden var betydande redan under klassisk mayansk tid, c:a 500900. På 900-talet invaderades den av itzáfolket.

Chichén Itzás storhetstid slutade omkring 1400. Ruinerna av staden påträffades i djungeln1800-talet och sedan dess har flera tempel delvis restaurerats, till exempel det ståtliga Krigarnas tempel, ett pyramidtempel med omgivande kolonnader. Man kan här även beskåda ett flertal reliefer som framställer den befjädrade ormen, Kukulcan identisk med aztekernasQuetzalcóatl. Längs kanten på Kukulcán-templet kan man vid vårdagjämningen beskåda det märkliga skådespelet att guden kommer krälande ned från himlen och fortsätter i riktning mot en cenote, vattenhål, där offerceremonier var brukliga. (Detta skådespel skapas genom att ljuset faller på ett sätt som formar en ormliknande skugga längs med kanten på pyramidens norra del, och avslutas i det ormhuvud som pryder kanten längst ner. Denna trappa pekar rakt mot den heliga cenoten.)

Byggnader

Mycket av arkitekturen i Chichén Itzá är fortfarande bevarad eller restaurerad. Bland de framstående byggnader kan nämnas

Bollplanen - Juego de Pelota, stor arena för bollspel med stor åskådarläktare, cirka 166 x 68 m, bredvid finns även en Tzompantli, en sorts hylla för uppvising av skallar

Slottet - El Castillo, troligen den mest kända byggnaden med en höjd på cirka 30 m, 9 terrasser (som representerar de 9 himlavärldarna i mayatron) och 365 trappsteg till toppen där templet tillägnad Kukulcan ligger

Krigartemplet - Los Guerreros, rikligt dekorerad med ansiktsmasker, vid slutet på trappan som leder mot toppen finns en altare tillägnad guden Chac Mool.

Tusen pelare - Mil Columnas, ett stort torg omgivet av många pelare

Ossuary, pyramidformad gravbyggnad för högste prästen

Observatoriet - Caracol, observatoriebyggnad med det karakteristiska snäcktornet

Kyrkan - Iglesia, litet tempel dekorerat med ansiktsmasker tillägnat guden Chaac

Nunne husen - Las Monjas, egentligen förvaltningsbyggnader

House of the hidden writing - Akab' Dzib, ett palats med hieroglyfiska inskriptioner