T

 

 

Snabb sammanfattninga av kriget

28 juli 1914 är en av världshistoriens mest tragiska dagar. Då började Första världskriget

Konflikten engagerade alla av världens stormakter,  som samlades i två motsatta allianser. Mer än 70 miljoner soldater, däribland 60 miljoner européer, mobiliserades i ett av de största krigen i historien Mer än nio miljoner soldater dödades, vilket främst beror på stora tekniska framsteg i eldkraft utan motsvarande inom rörlighet. Det var den näst dödligaste konflikten i historien. Endast andra världskriget var dödligare

Striderna upphörde 11 november 1918

Viss sammafattning

Första världskriget är sannolikt den mest omvälvande händelse som drabbat vår kontinent sedan Västroms fall. Det som skedde åren 1914–18 kom tveklöst att forma hela 1900-­talet: kriget var det tjugonde seklets stora urkatastrof, vilken förutan de andra är otänkbara.

I 1914 års Europa fanns tveklöst gott om tvister, konflikter. Som stormakternas tävlan om kolonier; som det tyska bekymret över ett allt kraftfullare Ryssland; som den franska längtan efter revansch för kriget 1870–71; som den brittiska oron över den tyska flottmaktens tillväxt; som den österrikisk-ungerska upprördheten över sin uppkomling till granne, Serbien; som det serbiska hoppet om att förena alla sydslaver i en enda nation; som den ryska ambitionen att uppträda som alla slavers beskyddare; som den turkiska skräcken för än fler landförluster och än fler lösbrutna minoritetsfolk.

 I Det tidiga 1900-­talet  fanns en mycke spänningar mellan och – inte minst – inom nationerna. Fram till denna tidpunkt hade dock konflikterna varit fullt möjliga att lösa.

Stämningen i 1914 års Europa var heller varken krigisk eller orolig. Istället präglades kontinenten av ett stilla och närmast sömnigt lugn. Djup fred hade härskat i över fyrtio år.

Välståndet växte stadigt och den imponerande ekonomiska och tekniska utvecklingen hade lett till en grad av internationellt utbyte och samarbete över gränserna som enligt många tänkare gjorde väpnade konflikter otänkbara. Kontinenternas ekonomier var vid det här laget så sammantvinnade att storkrig skulle vara detsamma som finansiellt självmord.

Bakgrund

Under 1800-talet hade de stora europeiska makterna gjort stora ansträngningar för att upprätthålla en maktbalans i hela Europa, vilket år 1900 resulterade i ett komplicerat nätverk av politiska och militära allianser över hela kontinenten.

Seklet : , 1800-talet, brukar kallas ”nationernas århundrade”, och det finns åtskilligt som talar för den beteckningen. Det är då den moderna nationstanken föds. Det sker först i Frankrike där det revolutionära tredje ståndet stryker ett streck över fursteabsolutismen – ”staten, det är jag” – och säger att ”nationen, det är vi”. Sedan i Tyskland där romantiken upptäcker folket, språket, sederna och kulturen; allt det som ter sig så olika beroende på vart man beger sig.

 

Nationstanken utvecklas längs två huvudlinjer. Där fransmännen är nyskapare och framåtblickare, vill tyska tänkare gärna förlägga nationens födelse till ett avlägset förflutet. Och om tredje ståndets appell tar sikte på medborgaren, ännu så länge en manlig sådan, så blir minnet och myten centrala begrepp i den tyska nationsuppfattningen. Till tysk föds man, fransman väljer man att vara. Fransk nationalism integrerar och omsluter, tysk avgränsar och utesluter. Det här är renodlingar, men båda verkar åt samma håll. Grundtanken är att nationen uppfattad som ett kollektiv ska utgöra stommen i de enskilda staternas liv och i civilisationens utveckling.

 

Nationstanken var ett brott mot tidigare tänkesätt och mot en förhärskande praxis i hela Europa. Den bröt mot den dynastiska principen som sa att fursten ägde landet – inte landet fursten. Den bröt mot adelns och kungarnas monopol på att representera nationen. I ”det heliga romerska riket av tysk nation” var de tysktalande alltid i minoritet vid sidan av polacker, judar, danskar, tjecker, ungrare, rutener, slovener, kroater, slovaker, rumäner. Inte heller sinsemellan utgjorde bayrare, saxare, mecklenburgare, rhenländare och lübeckare något enhetligt folkmaterial. Det spelade å andra sidan ingen roll enligt den gamla synen. Den tyska nationen fram till 1804, när Napoleons arméer upphävde den ordning som dittills rått, bestod noga räknat av sju personer – nämligen de kurfurstar, tre andliga och fyra världsliga, som hade att välja kung och kejsare i riket.

 

En nation på sju personer var inte mycket att komma med i massarméernas tidevarv. Begreppet måste få ett nytt innehåll. Den gamla synen på vad en nation är höll inte, men den gamla ordningen höll i sig betydligt längre.

 

Under 1800-talet, som också är de stora tankesystemens århundrade, förändras idéerna snabbare än verkligheten. Det som föds i teorin under 1800-talet blir ofta praktik först i vårt eget sekel, en uppskjuten och många gånger våldsam praktik. Det gäller i eminent grad nationstanken och nationskampen.

 

Det underlättar om man ser nationen som ett projekt och nationsbildningen som en process, inte som ett beslut eller en enstaka händelse tidsfäst till ett speciellt årtal.

 

Nog för att årtal kan vara viktiga. 1808 håller till exempel filosofen Johan Gottlieb Fichte sina ”Tal till den tyska nationen”. Talsituationen är på många sätt märklig, för det han talar till finns inte. Fichte åkallar en oförfalskad och oförstörd tyskhet som han vill få sina landsmän att lystra till och låta sig fostras i. Det Tyskland som kan ha funnits ligger nu i ruiner, krossat eller ockuperat av den franska kejsarmaktens trupper. Preussen blöder, Rhenlandets styrs av främmande herrar; Bernadotte, revolutionsgeneralen, är en av dem. Berlinarna hade en gång hälsat de franska soldaterna som befriare – bara för att bli fångar på egen bakgård.

 

Appellen om nationell samling, från Fichte och andra, klingade inte ohörd. Men det handlade inte om att återupprätta och återgå, för det fanns ingenting att återupprätta och återgå till. Det fanns ett myller av tyska furste- och stadsstater, tecken på inre splittring och yttre svaghet. Nationen, folket, blev därför, som historikern Reinhardt Koselleck vill se det, en utopi – landet som inte är och aldrig har varit; en dröm om det som kunde vara bättre, en längtan efter förlösning. 1800-talet skulle handla om att realisera denna längtan, detta svärmeri. Men 1800-talet skulle inte räcka till. Det stäckte många förhoppningar och skapade ständigt nya besvikelser.

 

Den händelse som sätter punkt för Napoleons härjningar i Europa, men också för franska revolutionens nationella ideal, Wienkongressen 1814, fördröjer den nationella samlingen i Tyskland. För segrarna på kongressen – Ryssland, Österrike, England – är den gamla ordningen helig. Dynastiernas Europa tål inga nationella anfäktelser. Frankrike förblir upproriskt och i grunden borgerligt-republikanskt. Preussens härskare återinsätts på tronen och för dem är drömmen om den tyska nationen ingenting annat än en mardröm. Efter trettio år, 1848, går halva Europa ut på gatorna igen – i Paris, Wien, Berlin, Budapest – men slås ner av gendarmer och reguljära trupper. Och återigen restaureras den gamla ordningen, utom i Frankrike, som på nytt går sin egen väg som inte är en nationell väg utan en maktpolitisk, med en ny Bonaparte som kejsare.

 

Två, kanske två och ett halvt, nationsprojekt ser ut att föras i hamn under de följande decennierna. Först det italienska enandet 1860 under Cavour och Victor Emmanuel, sedan det tyska kejsardömet 1871 med Bismarck som stark man, däremellan den österrikisk-ungerska kompromissen 1867 som gör det ungerska kungariket till en jämbördig statshalva inom dubbelmonarkin. Men här talar vi just om kompromisser, halvmesyrer. Ungrarna hade eftersträvat full självständighet från Wien och förtryckte i sin tur slovaker, rumäner och kroater som också ville ha autonomi men inte fick det. Italienarna hade problem med påven i Rom som ville fortsätta att vara en furste bland furstar, och själva enandet hade haft sin tyngdpunkt i norr, i Milano och Florens, medan södern, Mezzogiorno, kom med på köpet men därefter lämnades vind för våg. ”Nu har vi skapat Italien, nu gäller det att skapa italienare”, utropade en av enhetsrörelsens ledare, Massimo d’Azeglio. Också han hade en dröm som aldrig ville gå i uppfyllelse. Inte heller det tyska enandet nådde ända fram. Av flera orsaker.

 

För det första lämnades både Österrike och Schweiz (liksom för övrigt Böhmen, Slovenien och Trieste) på goda grunder utanför den nya statsbildningen. För det andra var det nya kejsarriket ingen nationalstat utan ett förbund av tyska furstar och städer, flera av dem tvingade med mot sin vilja. För det tredje var Bismarck, kanslern, ingen tysk nationalist utan en hänsynslös realpolitiker som satte Preussen über alles på bekostnad av den inre sammanhållningen i riket. Den nationella frågan var ännu olöst, länge infekterad; Tyskland var en maktstat, långtifrån alla tyskars hem. När kejsar Wilhelm II så sent som vid krigsutbrottet 1914 talar till sina undersåtar, vänder han sig inte heller till det tyska folket, utan an die deutschen Völker und Stämme, ”de tyska folken och stammarna”.

Den 28 juni 1914 mördade Gavrilo Princip, en bosnisk-serbisk student och medlem i Unga Bosnien, arvtagaren till det österrikisk-ungerska tronen, ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike i Sarajevo, Bosnien. Detta inledde en period av diplomatiska intriger mellan Österrike-Ungern, Tyskland, Ryssland, Frankrike och Storbritannien i vad som kallas Julikrisen. Österrike-Ungern, som slutgiltigt ville avsluta den serbiska inblandning i Bosnien, överlämnade ett ultimatum till Serbien som bestod av en serie med tio krav som var avsiktligt oacceptabla, gjorda med avsikt för att medvetet inleda ett krig med Serbien.

När Serbien endast gick med på åtta av de tio kraven i ultimatumet, förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien den 28 juli 1914. Strachan hävdar "Oavsett om en tvetydig och tidig reaktion från Serbien skulle ha gjort någon skillnad för Österrike-Ungerns agerande måste det ifrågasättas. Franz Ferdinand var inte den sortens person som framkallade popularitet, och hans död kastade inte imperiet i djupaste sorg".

Det ryska imperiet, ovilligt att tillåta Österrike-Ungern eliminera det ryska inflytandet på Balkan, och till stöd för sin långa tid som serbernas beskyddare, beordrade en partiell mobilisering en dag senare. När det tyska riket började mobilisera den 30 juli 1914 beordrade Frankrike, som såg en chans att återvinna Alsace-Lorraine som Tyskland erövrade under det fransk-preussiska kriget, den franska mobiliseringen den 1 augusti. Tyskland förklarade krig mot Ryssland samma dag. Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 4 augusti 1914 efter ett "otillfredsställande svar" till ett brittiskt ultimatum att Belgien måste hållas neutralt.

 

 

Mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, arvtagare till tronen i Österrike-Ungern den 28 juni 1914, ses som den omedelbara utlösande faktorn av kriget. Långsiktiga orsaker, såsom stormakternas imperialistiska utrikespolitik i Europa, till exempel det tyska riket, österrikisk-ungerska imperiet, osmanska riket, ryska imperiet, brittiska imperiet, Frankrike och Italien spelade en stor roll. Mordet på Ferdinand av en serbisk nationalist resulterade i ett ultimatum mot Kungariket Serbien. Flera allianser som bildats under de senaste decennierna åkallades, så inom några veckor låg stormakterna i krig. Då alla hade kolonier spreds snart konflikten över hela världen.

Krigsutbrottet hälsades med entusiastiskt jubel av de vanliga människorna. Alla tänkte nationalistiskt och litade på den egna regeringens försäkran om att kriget var den andra sidans fel och att det snabbt skulle vara över. Så blev det dock inte. Istället tog kriget fyra år, kostade miljontals människor livet och förändrade Europa för all framtid.

Det som varken folket eller militärerna förstått var att industrialiseringen hade förändrat hur krigföring gick till. Modernt artilleri och kulsprutor dominerade slagfältet och förvandlade anfall till blodbad. Västfronten i Frankrike stelnade därför i ett statiskt skyttegravskrig.I öster var fronten mycket vidare, och därför kunde skyttegravar och kulsprutor inte användas lika effektivt. Efter att ha misslyckats att besegra Frankrike 1914 vände sig därför Tyskland österut och siktade på att besegra Ryssland först.

Båda sidor försökte bryta dödläget på olika sätt. En metod var att få in fler stater på sin sida i kriget. Tysklands allians (”Centralmakterna”) lyckades dra med sig Osmanska riket och Bulgarien, medan Ententen fick med sig många småstater och dessutom Italien och Japan.

En annan metod var nya vapen. Under första världskriget började båda sidor använda stridsgas för att bryta upp skyttegravskriget. Andra innovationer var stridsflygplan och så småningom stridsvagnar.

 

 

 

 

 

En tredje metod var strategisk krigföring, dvs att försöka förstöra motståndarsidans ekonomi så att den inte kunde fortsätta kriget. Storbritannien upprättade en flottblockad mot Tyskland, så att Tyskland och dess allierade inte kunde importera mat eller krigsmaterial från övriga världen. Tyskland svarade med ett nytt vapen: ubåtar, som attackerade brittiska handelsfartyg och försökte svälta ut Storbritannien. Båda sidor började också experimentera med att släppa bomber från flygplan.

 

Allt eftersom kriget fortsatte och inte tycktes ta slut, blev det allt viktigare för de krigförande staterna att använda så stor del av sina resurser som möjligt för att vinna kriget. Att på det sättet ställa om hela staten och inrikta den på krigföring brukar kallas att man övergår till det totala kriget.

En del i det totala kriget var att försäkra sig om att den egna befolkningen fortsatte stöda kriget. Därför spelade staterna på nationalismen och använde sig av hatpropaganda för att framställa fienden som monster. Samtidigt försökte man med censur hemlighålla för vanliga människor hur hemskt de egna soldaterna hade det vid fronten. Följden av detta blev att det inte gick att förhandla fram en gammaldags kompromissfred: hemmaopinionens överhettade nationalistiska krav tvingade beslutsfattarna att fortsätta kriget till det bittra slutet.

 

Eftersom kriget var ett industriellt och totalt krig kom det att avgöras av den sida som hade mest resurser. I slutändan var det Ententemakterna. Tyskland lyckades visserligen besegra Ryssland, som kollapsade i revolution 1917, men av mycket större betydelse var att USA gick med i kriget på Ententens sida samma år.

Varför ingrep USA i kriget? Från början var opinionen i USA splittrad. Men USA:s ekonomiska förbindelser med Storbritannien gjorde att amerikanska handelsfartyg blev attackerade av tyska ubåtar, vilket retade upp den amerikanska hemmaopinionen. USA lånade också stora summor pengar till Ententen. Om Tyskland vann kriget skulle USA knappast få tillbaks de pengarna. Slutligen försökte Tyskland hålla USA upptaget genom att föreslå Mexico att angripa USA. Mexico avböjde förslaget, men det tyska telegrammet snappades upp av britterna, som visade det för amerikanarna. Därmed hade USA ett uppenbart skäl att förklara Tyskland krig.

 

1914

28 juni - ÄrkehertigFranz Ferdinand skjuts i Sarajevo.

23 juli - Österrike-Ungern lämnar en not med ultimativa krav på Serbien

25 juli - Serbien mobiliserar och lämnar svar på noten som inte uppfyller samtliga krav. Österrike-Ungern avbryter de diplomatiska förbindelserna med Serbien.

28 juli - Österrike-Ungern förklarar krig mot Serbien

29 juli - Ryssland inleder en allmän mobilisering

30 juli - Tyskland kräver att Ryssland avbryter mobiliseringen.

31 juli - Tyskland hotar Ryssland med krig.

1 augusti - Tyskland mobiliserar och förklarar krig mot Ryssland. Frankrike mobiliserar.

2 augusti - Tyskland kräver fri passage genom Belgien i händelse av krig mot Frankrike.

3 augusti - Tyskland marscherar in i Belgien, förklarar krig mot Frankrike

4 augusti - Storbritannien förklarar krig mot Tyskland

september 1914

Slaget vid Marne var ett av krigets första,. Trots att slaget bara pågick i en vecka ledde det till över 500 000 döda och skadade, av totalt ungefär 2,5 miljoner stridande. Förlusterna var i princip lika stora på bägge sidor. I detta slag försökte tyskarna knäcka den franska armén och därmed ta sig fram till Paris. Det går att säga att första världskriget blev en form av tävlan i vilken sida som kunde döda flest och vilken sida som kunde hantera störst förluster utan att bryta samman. Slaget vid Marne blev ett stort bevis på detta. Trots enorma förluster på kort tid vägrade bägge sidor att ge upp.

 

 

 

 

 

 

 

6 augusti - Österrike-Ungern förklarar krig mot Ryssland

12 augusti - Storbritannien förklarar krig mot Österrike-Ungern

23 augusti - Japan förklarar krig mot Tyskland

2 november - Ryssland förklarar krig mot Turkiet

6 november - Frankrike och Storbritannien förklarar krig mot Turkiet

 

1915

 

7 maj - Det brittiska passagerarfatyget Lusitania sänks av en tysk ubåt

23 maj - Italien förklarar krig mot Österrike-Ungern

27 augusti - Italien förklarar krig mot Osmanska riket

14 oktober - Bulgarien går med i kriget på centralmakternas sida

 

1916

21 februari och 18 december 1916 sker slaget vid Verdun i östra Frankrike.

 

Verdun ligger i nordöstra Frankrike t. Slaget var ett försök från tyskarnas sida att bryta det dödläge som hade uppkommit efter att Schlieffenplanen misslyckats 1914. Schlieffenplanen gick ut på att besegra Frankrike genom ett snabbt fälttåg. Verdun var omgivet av ett flertal fort (fort Douaumont och fort Vaux) som tyskarna ansåg vara av militär betydelse och satsade stora styrkor på att erövra dem vilket de också gjorde. Problemet för tyskarna var att samtidigt som slaget vid Verdun pågick rasade även slaget vid Somme. Behovet av tyska styrkor var stort på båda håll vilket tärde på resurserna. Detta gjorde att tyskarna inte lyckades besegra det franska försvaret som istället återerövrade forten och återställde de tidigare frontlinjerna. Slaget vid Verdun pågick sammanlagt i ca elva månader och båda sidor led förluster på över 300 000 soldater.

 

6 mars - Tyskland förklarar krig mot Portugal

1 juli och 18 november sker slaget vid Somme ,vid floden Somme i Frankrike

 

Frankrike hade många trupper och de höll på att vinna slaget vid Verdun, men då bestämde sig tyskarna för att anfalla en så viktigt posering i Somme att fransmännen blev tvugna att flytta sina trupper dit och försvara den. På så sätt skulle de få en utdraget slag som i slutändan skulle bryta ner den franska armén.

De (tyskarna) höll på att lyckas, men sedan bestämde sig britterna för att ingripa, att hjälpa fransmännen.

Britterna och fransmännen (även Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Indien och "New Found Land) anföll tyskarnas befästningar den 24e juni 1916 med (b.la) splittergranater. Snabbt märkte de att deras deras granater inte gav någon skada på befästningarna, så trupperna började röra sig frammåt. När de var 100 meter från de tyska skyttegravarna satte sig de tyska trupperna på kanted vid deras skyttegravar med deras kulsprutor och började skjuta.

Slaget vid Somme sägs att det är ett av dom blodigaste millitära opperationer som någonsin bokförts. Redan första dagen hade britterna dödat/skadat 30 000 tyskar, och tyskarna hade dödat 60 000 britter. För britterna är detta den största enskilda förlusten som drabbat deras armé.

Fransmännen, engelsmännen och tyskarna krigade i 4 månader, och utfallet sägs vara oavgjort. Tyskarna förlorade 500 000, engelsmännen 400 000 och fransmännen 200 000 man. Nya Zeeland förlorade 1% av sin befolkning vid Somme, Hitler deltog i slaget och för varje vunnen centimeter mark förlorade britterna 2 man!

 

27 augusti - Rumänien förklarar krig mot Österrike-Ungern

28 augusti - Italien förklarar krig mot Tyskland

21 november - Kejsar Frans Josef av Österrike avlider och efterträds av Karl I

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

brittiska soldater vid slaget om Somme

 

 

1917

 

15 mars - Tsar Nikolaj II abdikerar

6 april - USA förklarar krig mot Tyskland

10 april - Panama förklarar krig mot Tyskland

4 augusti - Kuba och Liberia förklarar krig mot Tyskland

14 augusti - Kina förklarar krig mot Tyskland och Österrike-Ungern

26 oktober - Brasilien förklarar krig mot Tyskland

7 december - USA förklarar krig mot Österrike-Ungern

15 december - Vapenstillestånd på östfronten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En brittisk stridsvagn Cambrai

 

1918

 

3mars - Freden i Brest-Litovsk mellan centralmakterna och Ryssland

7 maj - Freden i Bukarest mellan centralmakterna och Rumänien

20 april - Guatemala förklarar krig mot Tyskland

25 maj - Costa Rica förklarar krig mot Tyskland

29 september - Bulgarien kapitulerar

30 oktober - Osmanska riket kapitulerar

4 november - Vapenvila på den italienska fronten

9 november - Kejsar Vilhelm II abdikerar

10 november - Kejsar Karl I av Österrikeabdikerar

11 november - Vapenstillestånd på västfronten

 

 

Våren 1918 hade flottblockaden gjort att Tysklands befolkning befann sig på svältgränsen. I ett försök att avgöra kriget anföll tyskarna i väster. De franska och engelska trupperna stärktes dock av att amerikanska trupper började anlända, och med gemensamma krafter lyckades de hejda den tyska offensiven. Amerikanarna ledde sedan en motoffensiv som började driva tillbaka den tyska armén. Tysklands ledning insåg att kriget var förlorat, och anhöll om vapenstillestånd. Den 11 november 1918 tog världskriget slut.

 

1919

 

4 juni - Freden i Trianon mellan ententen och Ungern

28 juni - Freden i Versailles mellan ententen och Tyskland

 

Versaillesfreden var det fredsavtal som slöts efter första världskriget mellan västmakterna (Ententen) och Tyskland, och som undertecknades 28 juni 1919 i Versailles, exakt fem år efter skotten i Sarajevo. Krigshandlingarna mellan Tyskland och Ententen hade upphört 11 november 1918, i samband med vapenstilleståndet i Compiègneskogen. Under sex månader efter detta skedde förhandlingar mellan de segrande makterna, och därefter inbjöds Tyskland och som tvingades skriva på det färdigskrivna fredsavtalet utan vidare förhandlingar.

 

Fredsavtalet ålade bland annat Tyskland att betala stora skadestånd i pengar och materiel till segermakterna. Tysklands krigsmakt reducerades kraftigt och landet fick lämna ifrån sig stora och viktiga landområden. Dessutom tvingades Tyskland att ta på sig hela skulden för kriget.

 

Versaillesfredens villkor och det sätt som fredsavtalet kom till på, har av en del kommentatorer och historiker setts som en orsak till den tyska revanschismen på 1920- och 1930-talen och det nationalsocialistiska maktövertagandet som i sin tur ledde till andra världskriget. Segermakterna hade, under påtryckningar från den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau, valt Versailles som den plats där förhandlingarna skulle äga rum som en symbolisk revansch för att tyskarna 1871 utropat kejsardömet Tyskland efter den tyska segern i fransktyska kriget just i Versailles, huvudsätet för den gamla franska monarkin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 september - Freden i Saint-Germain mellan ententen och Österrike

27 november - Freden i Neuilly mellan ententen och Bulgarien

 

Följderna

När kriget slutade hade fyra stora imperier — tyska, ryska, österrikisk-ungerska och det osmanska imperiet blivit militärt och politiskt besegrade. De två sista upphörde att existera. Den revolutionerade Sovjetunionen framkom genom det ryska imperiet, medan Centraleuropas kartbild fick helt ritas om i många mindre stater.Nationernas Förbund bildades i hopp om att förhindra en ytterligare sådan konflikt. Den europeiska nationalismen som kom fram av kriget och upplösningen av imperier och återverkningarna av Tysklands nederlag och Versaillesfreden ledde till början av andra världskriget 1939.

Den sista stridande personen från första världskriget, dog 2011. Det var den Brittisk-australiske flottisten Claude Choles, som blev 110 år.