ARENA DI KULLADAL

HÄXOR 

Den traditionella häxan i Europa var en fattig gammal kvinna. Även unga kvinnor, förmögna kvinnor och män kunde dock anklagas. Generellt var kvinnor i majoritet, men det fanns också nästan alltid en minoritet män i häxprocesserna. På Island och i Finland var rent av de flesta häxor män.

År 506 påbjöds att alla trolldomsböcker i Frankerriket skulle brännas. 790-99 kungjorde Karl den store att siare, spåmän och besvärjare skulle bli kyrkans slavar. Snart därpå meddelade ärkebiskop Agobard av Lyon (d. 841) att folk trodde på väderhäxor som blev betalade av innevånarna i sagolandet Magonia för att förstöra skörden med hagel, vilken Magonias skepp sedan hämtade. Han tillade: "Kristna tror numera på vad inte ens hedningarna trodde på". Men trots detta förföljde den kristna kyrkan inte systematiskt häxor än. Häxjakt förekom inte i stor skala förrän på 1400-talet, då de utbröt i Frankrike och Schweiz.

De första rapporterna om djävulsdyrkan och häxsabbater kom från Frankrike år 1222. År 1398 definierade Parisuniversitetet att djävulspakt var en förutsättning för trolldom och "vidskepelse". De ansåg att kvardröjande dyrkan av hedniska gudar, som till exempel det slag Pierina de Bugatis stod för, var ett personligt kätteri. Vissa historiker tror att häxjakten bottnade i dåtidens nya tankar kring häxornas makt och dess källa, nämligen tanken att häxorna får sin makt från djävulen. Den första häxhysterin bröt ut i Valais i Savoyen 1428 med häxprocessen i Valais. Från 1441 har man den äldsta avbildningen av en häxa på kvast.

Häxjakten godkändes offentligt av kyrkan år 1484 och år 1487 utgavs en bok, Malleus Maleficarum eller "Häxhammaren", om hur en häxprocess skulle utföras.

Malleus Maleficarum, är den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt. Bokens fulla titel är: Malleorum quorundam maleficarum, tam veterum quam recentiorum autorum, tomi duo, eller Tertia pars mallei maleficarum. Malleus Maleficarum. Den användes inom både protestantiska och katolska områden. Boken användes i stor utsträckning under häxprocesserna 1400-1600-talen.Det var Två dominikanskainkvisitorer, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer, skrev boken och sände den till Kölns universitets teologiska fakultet för att få dess godkännande. Datumet för detta, den 9 maj 1487, brukar anses vara bokens ursprungliga publikation. Tidigare utgåvor kan ha gjorts 1485 eller 1486. Mellan 1487 och 1520 skulle 13 utgåvor utges, mellan 1574 och utgåvan från Lyon 1669 16 utgåvor. Bokens popularitet sträckte sig över nästan hela Europa men var något svagare i England och Nederländerna.Boken förblev den viktigaste handledningen i jakten på Satans bundsförvanter och hantlangare. Under sin tid var den den näst mest sålda boken (efter Bibeln), en position som senare övertogs av John BunyansKristens resa vilken utkom 1678.

Kristens resa (originalets engelska titel: The Pilgrim's Progress from This World to That Which Is to Come) är en allegorisk roman .Den har en fortsättning som heter Kristinnas resa. Boken anses vara ett av världens mest sålda verk. Det finns ett 20-tal olika svenska översättningar av boken. William Thackeray tog titeln Vanity Fair (Fåfängans marknad) från en marknad i staden Fåfänglighet i Kristens resa.

Ursprungligen fanns den påvligabullanSummis desiderantes affectibus, utfärdad av påve Innocentius VIII den 5 december 1484, som förord i Häxhammaren  Bullan fördömer ett påstått utbrott av häxeri och kätteri i Rhendalen och ger i uppdrag att inkvisitorer skall utrota häxeriet i Tyskland. Bullan kom att bli startskottet för den svåraste perioden av häxprocesser.

Häxhammaren består av tre delar. Första delen skall bevisa att häxor finns, andra delen beskriver hur häxeri bedrivs och tredje delen hur häxor upptäcks, hur rättegång och förhör mot dem skall drivas samt hur de skall oskadliggöras.

Häxprocesser är alltså inget medeltidsfenomen; enstaka trolldomsfall kan ha förekommit under medeltiden, men det verkliga häxjakten började inte förrän i slutet av 1400-talet, och de sista domarna sträcker sig ända fram till början av 1800-talet, Häxjaktens nådde sin höjdpunkt under de femtio åren mellan 1580 och 1630. Efter 1600-talets mitt blev de färre och färre, och allt fler anklagade blev frikända. Enstaka domar förekom under 1700-talet, och det sista fallet uppges ha inträffat år 1811.

Häxjakten varierade mellan Europas länder. I Spanien, Portugal och Italien avrättades mycket få häxor. De länder som avrättade flest häxor var Tyskland, Frankrike, Schweiz och Skottland. Den region i Europa där häxjakten var i särklass värst var i de södra delarna Tyskland : här utspelades massavrättningar med hundratals avrättade i varje process. Häxprocesser i Sverige är inte representativa för häxprocesserna i stort; i Sverige skedde häxprocesser under en begränsad tidsperiod. Förutom några enstaka ströfall, som det mot Elin i Horsnäs år 1611, avrättades nästan alla häxor i Sverige under Det stora oväsendet under de åtta åren mellan 1668-1676, vilket skilde sig från de övriga länder som var aktiva på detta område. Dock var de svenska häxprocesserna mycket uppmärksammade, och ledde till nästan 300 människors död.

Den mest spridda föreställningen är att alla häxor blev brända levande på bål, men även avrättningsmetoderna skilde sig mellan länderna i Europa.

Häxor kunde bli både hängda, halshuggna och brända. Att brännas på bål var i många länder reserverat för de häxor som ansågs allra värst. I England blev häxor vanligen hängda, men i Tyskland och Frankrike var det vanligt med de traditionella häxbål så som vi nu föreställer oss dem.

I dag finns det människor som kallar sig häxor. Dessa kvinnor och män försöker finna tillbaka till en andlighet som baserar sig på naturens rytmer, jordens växtlighet, död och uppståndelse nästa vår. Som iakttar naturen och försöker finna likheter i naturen som i människokroppen med det yttersta målet att återfinna en balans med jorden som håller på att gå under av exploatering. Detta innebär även en öppenhet för de krafter i växter, månen och annat som kyrkan och därmed samhället så länge förnekad och förvägrat människor och i synnerhet kvinnor som så självklart återfinner sina menstruationsrytmer i månens rytmer (13 av varje per år). Att kalla sig häxa kan vara tveksamt av två anledningar: att ordet har en negativ klang, att ordet inte har använts av de kvinnor och män som brändes på bålet, utan har varit ett nidord myntat av förföljarna.

NOTISER

Det fans pojkar som åkte ikring och vittnade mot betalning om häxor och häxeri dessa kallades visgossar

Vid den stora häxprocessen i Salem USA 1692 dömdes två hundar för häxeri och hängdes.

Under 1600-talet trodde man att häxor reste till Blåkulla på olika sätt Oftas for de upp genom skrstenen.Men många reste på en get eller häst.Då upp och ner så flög de med baken först.

De som anklagades var oftas läskunniga,självständiga kvinnor som uppfattades som ett hot mot bysamhället

Magnus Stridsberg © 2010 • epost • blogg