ARENA DI KULLADAL

 

 

 

 

KORSTÅG /KORSRIDDARE

 

För korsfararna gällde följande:

 

De nio korstågen

.

Första korståget 

 

Saladin och Slaget vid Hatti

 

Det ”normala” för en tillfångatagen riddare vid den här tiden var att så småningom bli friköpt med en lösensumma. Men den -möjligheten fanns inte för de riddarmunkar som utgjorde tempelherre- eller johanniterorden. Och efter slaget vid Hattin gav Saladin de tillfångatagna ordensriddarna alternativet att antingen konvertera till islam eller bli avrättade. Det var bara ett fåtal som lämnade sin tro, och 230 man höggs ihjäl, vilket betydde ett svårt avbräck för riddarordnarna i det Heliga landet

 Ordensriddarna levde farligt

Salah ad-Din, eller Saladin som de kristna säger, sultan över Syrien och Egypten och ledare för det heliga kriget, är en erfaren fältherre som deltagit i en rad blodiga strider. Men det han ser framför sig denna dag, den 4 juli år 583, 1187 enligt de kristnas tideräkning, är en syn som gör honom både skakad och imponerad – och orolig. Omgivna av Saladins trupper har de kristna riddarna samlats uppe på en låg kulle, den sydligaste av de två som kallas Hattins horn. Och trots att de har marscherat i flera dygn i glödande hetta, plågade av törst och under ständiga anfall från snabba och träffsäkra ridande bågskyttar, vägrar de att ge upp.Tvärtom gör de plötsliga utbrytningar, galopperar desperat rakt in bland Saladins överrumplade krigare, slår vilt omkring sig med sina långa svärd och har till och med lyckats komma obehagligt nära honom själv.I en stolt och trotsig gest har de också rest sin konungs röda tält högst uppe på kullen. Kring det vajar deras fanor och Saladin kan se hur den obarmhärtiga solens strålar reflekteras av guldet och ädelstenarna som pryder de korslagda trästycken som de kristna vördar mer än något annat. På dem lär deras främste profet Jesus, som även inom islam räknas som en stor förkunnare av Guds ord, en gång ha spikats upp tills han dog.

SÅ KROSSADE SALADIN KORSRIDDARNA

”Nu har vi dem, far! Det är slut med de kristna!”

Saladins son, unge Al-Afdal, håller in sin häst intill faderns. Hans ögon brinner av iver att kasta sig in i kampen igen.

”Tig med dig!”, svarar Saladin, vänder sig om i sadeln och ser strängt på den unge hetsporren. ”Vi har inte besegrat dem än, inte förrän deras tält faller!”

”Men far! Se!” Al-Afdal pekar upphetsat mot kullens topp och Saladin reser sig i stigbyglarna och skuggar med handen för ögonen. Och faktiskt – toppen på det röda tältet svajar till, ökenvinden tar tag i den fladdrande duken och långsamt och majestätiskt börjar det väldiga tält som tillhör den kristne kungen att sjunka samman med avskurna tältlinor. Ett jublande vrål stiger ur tusentals strupar, och i en oemotståndlig våg väller det heliga krigets kämpar upp mot kullens topp för att göra slut på de kristnas långa välde i deras land.

Den här replikväxlingen mellan sultanen och hans son är kanske lite för bra för att vara sann. Men den återkommer hur som helst i en rad skildringar av det sägenomspunna slaget vid Hattin, som alltså betyder början till slutet för korsfararnas rike i det Heliga landet.De kristna riddarnas stat har vid den här tidpunkten funnits i nästan hundra år. Ända sedan deltagarna i det första korståget erövrade Jerusalem år 1099 har länderna bortom havet, Outremer, som de kallas, legat under kristet styre.Det största område som behärskades av korsfararna motsvarade ungefär dagens Israel, ett stycke av Syrien och sydligaste Turkiet och bestod av ett antal små stater: grevskapet Edessa, furstendömet Antiochia, grevskapet Tripoli och längst i söder det största och viktigaste, kungadömet Jerusalem. Riddarna från norr upprättade alltså en sorts feodalstat på främmande mark, där småfurstar styrde över sina olika områden, för att i sin tur styras av en gemensam kung, vald av dem själva. Och på samma sätt som i Europa delades landets jordbruksmark ut till de riddare som lydde under de olika småfurstarna. De byggde slott på strategiskt viktiga punkter och levde av inkomsterna från sina jordegendomar som brukades av landets underkuvade invånare.

Gott liv som erövrare

Under loppet av ett par generationer blev de ursprungliga korsriddarna mer och mer orientaliserade, åtminstone på ytan. De började anta lokala vanor, klädde sig i fina sidentyger och njöt av den rikligt kryddade maten och den iskylda sorbeten. De levde alltså i många fall ett gott liv som erövrare.Men några allvarliga försök tycks aldrig ha gjorts att överbrygga de mentala och ideologiska klyftorna mellan de kristna herrarna och de underkuvade muslimerna.En viktig maktfaktor i korsfararnas rike var riddarordnarna. Det fanns två stycken, tempelriddarna och johanniterriddarna. De hade ursprungligen skapats för att skydda de kristna pilgrimer som ville besöka det Heliga landet och blev med tiden en sorts elitsoldater som var mycket viktiga för rikets fortlevnad. För det kristna kungariket vid Medelhavets kust levde farligt. Franjerna, som muslimerna kallade dem eftersom de flesta härstammade från Frankrike, var en minoritet i sitt land. Av den totala befolkningen i kungariket Jerusalem på cirka 500 000 var inte mer än 120 000 kristna av europeiskt ursprung.Den skara som 1099 erövrat Jerusalem bestod visserligen bara av 1 000 riddare och 5 000 fotsoldater, men att de över huvud taget lyckades i sitt företag berodde till stor del på att den muslimska världen just då var söndrad i konflikten mellan sunni- och shia-muslimer. Under 1100-talet enades dock de olika muslimska fraktionerna inför hotet från den gemensamma fienden och förklarade jihad, det heliga kriget.Ett andra korståg skickades ut från Tyskland och Frankrike, men det led ett katastrofalt nederlag vid Damaskus år 1148 och nu var det tydligt att saracenerna, som västerlänningarna kallade sina motståndare, inte tänkte ge upp sitt land utan kamp.Muslimerna hade alltså enats i slutet av 1100-talet under sin sultan Saladin. Samtidigt slets de kristnas rike sönder av tvister och intriger. Kungariket Jerusalems spetälskesjuke härskare, Balduin IV, avled 1185 och efterträddes av sin lille son. Enligt Balduins sista vilja skulle landet styras av greve Raimond av Tripoli tills sonen vuxit upp.Många var missnöjda med Raimond, som hade gjort sig känd för sin vilja att samexistera med muslimerna, och han avsattes i en kupp. Kung Balduins syster Sibylla tog i stället makten men lämnade genast över kronan till sin make, Guy av Lusignan, en fransk adelsman. Raimond drog sig tillbaka till sitt slott i Tiberias i Galiléen och nu var fältet fritt för den fraktion av kristna som ville se hårdare tag mot muslimerna.

Terror från korsfarare

En av dem var den beryktade Reynald av Châtillon, som under lång tid suttit fånge hos fienden. Efter att ha blivit fri ägnade han sig åt ständiga terroraktioner på egen hand, skickade ut piratfartyg på Röda havet, överföll och plundrade karavaner och väckte oro och ursinne i den muslimska världen. Saladin betraktade honom som ”den opålitligaste och ondaste bland frankerna”.År 1186 rådde en tillfällig vapenvila mellan franker och muslimer. Men den bröts på ett brutalt sätt av Reynald av Châtillon som överföll en karavan från Kairo, tog köpmännen till fånga och lade beslag på deras dyrbara last. Saladin krävde att köpmännen skulle släppas och ersättas, men utan att få gehör. Därmed var kriget snart ett faktum.Året därpå trappades konflikten upp. Saladin skickade då sin yngste son Al-Afdal i spetsen för en rekognoseringsstyrka in i Galiléen. Det var alltså Raimond av Tripolis land och han hade gett sitt tillstånd. Men Raimond kände inte till att kung Guy samtidigt hade sänt en beväpnad delegation för att förhandla med honom. Den bestod till stora delar av johanniterriddare och tempelriddare och när de fick syn på Al-Afdals trupper gick de omedelbart till anfall, påhejade av tempelriddarnas stormästare Gerard av Ridefort. Denne såg själv till att bli en av de tre som kom undan med livet, för korsriddarna led ett förkrossande nederlag mot Al-Afdals talrika och välbeväpnade mamluksoldater. Massakern fick de kristna att snabbt glömma sina motsättningar och i stället uppbåda alla vapenföra män för att möta hotet från Saladin och hans muslimska krigare.

Den 1 juli år 1187 gick Saladins armé över Jordanfloden. Hären bestod av totalt cirka 45 000 man, varav 12 000 ryttare som till stor del utgjordes av de fruktade mamlukerna, formellt slavar, men betraktade som elittrupper.Staden Tiberias erövrades snabbt och grevinnan Eschiva, hustru till Raimond av Tripoli, tog sin tillflykt till slottet. Raimond själv befann sig i de kristnas läger där man nu som bäst diskuterade vilken strategi som skulle tillämpas mot angriparen.

Raimond hävdade att Saladin omöjligt kunde hålla ihop sin väldiga armé en längre tid i den våldsamma hetta som rådde. Det bästa för de kristna vore att stanna kvar i lägret i Sephoria, några mil väster om Jordan. Där fanns det vatten och där kunde man hålla ut tills Saladins armé upplöstes av sig själv.Trots att hans egen hustru hotades av fienden, förordade Raimond alltså en defensiv taktik. Han anklagades också för feghet av tempelherrarnas stormästare Gerard av Ridefort och av den aggressive Reynald av Châtillon. Den notoriskt obeslutsamme kung Guy av Lusignan lyssnade på båda parter, men beslöt till sist att armén skulle stanna där den var, i väntan på vad Saladin tänkte göra. Med det beskedet gick soldaterna till vila på kvällen den 2 juli.Innan gryningen morgonen därpå väcktes de av trumpeter som smattrade signal för uppställning. Armén skulle marschera mot Saladin. Under natten hade nämligen kung Guy fått besök av Gerard av Ridefort som lyckats övertala honom att ändra sig. Den kristna armén ställde upp, sammanlagt 15 000 man. Kärntruppen bestod av knappt 2 000 riddare, uppdelade på tre grupper.

Hästarna var måltavlor

Kring varje riddartrupp formerade sig fotfolket i fyrkant – för att skydda de dyrbara hästarna. De kristnas mest framgångsrika taktik hade ju visat sig vara att anfalla på bred front, i galopp med sänkta lansar. Sådana attacker kunde de lättare beväpnade muslimska krigarna inte stå emot. Deras taktik var att i första hand försöka oskadliggöra riddarnas hästar genom snabba räder och skurar av pilar, som alltså skulle hejdas av det kristna fotfolkets sköldar – och kroppar.Långsamt satte sig den kristna armén i rörelse. Solen gick upp och hettan blev snabbt outhärdlig för de bepansrade ryttarna som under sina heltäckande ringbrynjor bar tjocka, stoppade skyddsplagg. Genom hjälmarnas smala ögonspringor var sikten begränsad, men den som tog av sig hjälmen riskerade att omedelbart få en pil genom halsen. Snabba muslimska ryttare svärmade som getingar omkring riddarhären och deras pilar ven oupphörligt genom luften.Törsten blev snart en plåga, men vattnet måste ransoneras, så att hästarna kunde hållas vid liv. Långsamt närmade sig den utsatta korsriddarhären de två låga kullar som kallades Hattins horn. Bakom dem kunde man ana solen glittra i vågorna på Galileiska sjön. Vatten var inom räckhåll, men vägen spärrades av Saladins trupper.All stridsvilja tycktes ha lämnat Gerard av Ridefort, som föreslog att man skulle slå läger på platån nedanför kullarna. Raimond av Tripoli protesterade, att stanna här skulle innebära en säker död för dem alla och kungarikets undergång.Men kungen följde Rideforts råd, eftersom det skulle finnas en brunn i närheten. Det gjorde det, mycket riktigt. Men den var uttorkad och nu var det bara för Saladin att vänta på att hans bästa bundsförvanter, hettan och törsten, skulle göra sitt.Under natten plågades de kristna av ljudet från trummor och sång från Saladins läger. De var nu mer eller mindre omringade och när det ljusnade kunde de se sina fiender som plågade dem genom att i deras åsyn hälla ut vatten på marken.När korsriddararmén bröt upp i gryningen den 4 juli för att försöka slå sig fram till vattnet, lät Saladin sätta eld på den täta snårskog som omgav deras läger. Omvärvda av tjock, stinkande rök attackerade de kristnas förtrupp desperat och lyckades nästan slå sig igenom fiendens linjer. Men Saladin satte snabbt in förstärkningar som drev tillbaka korsriddarna.Raimond av Tripoli ledde ett utbrytningsförsök som däremot lyckades, eftersom de muslimska trupperna vek åt sidan och släppte fram honom och hans män. Sannolikt på Saladins order, eftersom Raimond var den ende av de kristna herrarna som det hade gått att tala med.

Riddare deserterade

Vid det här laget var den kristna armén svårt demoraliserad. Somliga riddare hade deserterat och plötsligt gav fotfolket upp. Stora delar av infanteriet tog sin tillflykt på egen hand upp på det norra av Hattins horn och vägrade att förena sig med ryttarna som fortfarande stred kring tälten på platån.Nu återstod bara för kung Guy att samla resterna av sin här och dra sig upp på krönet av den södra kullen. Där lät han sätta upp sitt tält och det så kallade Sanna korset. Det ansågs vara det kors som en gång burit upp Jesu kropp och var de kristnas mest heliga relik, som ofelbart skulle bringa dem seger.Tyvärr tycktes det inte fungera den här gången. Trots att de kristna lyckades genomföra ett par tappra motanfall, trängdes de obevekligt från alla håll och när de framvällande fienderna lyckats kapa linorna och kungens tält föll samman – då gav de kristna upp. De sjönk helt enkelt ihop på marken, uttröttade och uttorkade och lät sig tas till fånga.Åtskilliga tusen kristna fotsoldater hade dödats i de blodiga striderna men förvånansvärt många riddare hade överlevt, tack vare att de skyddats av sitt pansar. Bland de fångna var kung Guy, Gerard av Ridefort och Reynald av Chatillon. De fördes inför Saladin, som genast gav kungen en bägare iskall dryck, kyld av snö från berget Hermon. Kungen drack, begärligt får man anta, och räckte sedan bägaren till Reynald.Han drack också, men Saladin rynkade ögonbrynen och påpekade att eftersom han själv inte givit bägaren till sin värste fiende, skulle han inte bryta mot gästfrihetens lagar om han dödade honom. Så drog Saladin sitt svärd och högg Reynald i halsen och ena armen. Varpå hans män skyndade fram och avslutade avrättningen.Segern vid Hattin betydde att de kristnas besittningar nu var lätta att erövra – så gott som alla deras soldater oskadliggjorts. I snabb takt återtog Saladin stad efter stad och kunde tåga in i Jerusalem i september 1187. Men det skulle dröja ytterligare över hundra år innan den siste av franjerna lämnade det Heliga landet.

Tredje korståget

Den västliga kristna världen chockades av Saladins framgångar. Påven Gregorius VIII utfärdade en bulla som skyllde nederlaget på de kristnas inbördes strider och synder, och uppmanade till ett nytt korståg. Det tredje korståget blev det största någonsin, och de tre mäktigaste världsliga ledarna i väst deltog: den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa, Filip II August av Frankrike och Rikard I Lejonhjärta av England. För första gången predikades korståget även i Norden. Flera danskar anslöt sig, vissa till den tyske kejsarens armé, men de flesta bordade en flotta som utgick från Nordsjön, och på vägen till det Heliga landet stannade till och hjälpte till i stridigheter i Portugal. Efter att ha mött upp med en siciliansk flotta nådde mer än 500 fartyg hamnen i den av kristna belägrade staden Acre den 10 september 1189.

När Rikards armé anlänt till Acre föll snart staden. Filip var tvungen att återvända til Europa, men Rikard stannade kvar. Han ville säkra korsfararstaternas framtid genom att inta Egypten, vilket inte övriga korsfararna förstod – de hade kommit för att inta Jerusalem. Armén tågade därför mot denna snart, men tvingades vända då allt fler insåg att den skulle bli omöjlig att hålla. Rikard försökte en andra gång gå mot Jerusalem, men tvingades än en gång att vända. Han tvingades snart också att återvända till Europa. En treårig vapenvila slöts, som förutom att ge fri tillgång till Jerusalem för kristna pilgrimer även tillerkände dem kustlinjen mellan Tyros och Jaffa.

Fjärde korståget

Det fjärde korståget var avsett att riktas mot Egypten, som var östra Medelhavetsmaktcentrum. Venedig fick uppdraget att utrusta en flotta för att skeppa över korsfararna, men då färre än väntat slöt upp för att färdas med denna råkade korstågets ledare i ekonomiska bekymmer. För att återbetala Venedig användes därför trupperna till ett anfall på stadenZadar (it. Zara), som stod under ungersk kontroll. Zadra intogs 1202, och trupperna vilade där över vintern. Till korsfararna kom då ett anbud från den bysantiske prinsen Alexios, som då levde i exil efter att hans far avsatts. Han erbjöd korsfararna ekonomisk och militär hjälp, både under och efter själva korståget, i utbyte mot att de hjälpte till att sätta honom på tronen. De accepterade, och 1203 intogs Konstantinopel och Alexios installerades som kejsare tillsammans med sin far. Efter att han i ett år ägnat sig åt att med korsfararnas hjälp konsolidera sin position befann han sig ändå i en besvärlig sits – korsfararna hade inte fått den betalning de blivit lovade, och de inhemska makthavarna ville inte att mer skulle utbetalas– och till sist störtades han av Murtzuphlus. Denne höll honom till en början fången och kämpade mot korsfararna, vilka insåg att den enda chansen för dem att få sin utlovade betalning låg i att återinsätta Alexios på tronen. Denne mördades dock snart av Murtzuphlus. Korsfararna lyckades återigen inta Konstantinopel, och denna gång var de långt mindre hänsynsfulla än de tidigare varit. Staden plundrades, och ett flertal heliga reliker togs och fördes tillbaka till Västeuropa.De insatte även en kejsare ur sina egna led, och mellan år 1204 och 1261 fanns det Latinska kejsardömet.Flera latinska småriken grundades även i Grekland

 Femte korståget

Påven Innocentius III höll fast vid tanken på att återta Jerusalem. Han utlyste därför ett nytt korståg. Han sände Robert av Courcon till Frankrike att predika detta, men han lyckades främst dra till sig tjuvar, åldringar, spetälska och prostituerade. Påven insåg misslyckandet och försökte istället med ett laterankoncilium 1215, det fjärde i ordningen. 400 biskopar och 800 abbotar och representanter för den världsliga makten slöt upp. Påven avled dock under förberedelserna, och efterträddes av Honorius III. Luften gick ur projektet. I Acre var Johan av Brienne kung, gammal och erfaren men fattig. Fred rådde för tillfället, men var på väg att löpa ut. Bosättarna var dock inte besvikna över det dåliga gensvaret; muslimerna hade inte varit aggressiva efter Saladins död, och man tjänade på freden. Till slut anlände dock 1218 en frisisk flotta med nyheter om att en stor fransk här väntade i Italien. Man beslöt sig för att återuppta Rikard Lejonhjärtas planer på att erövra Egypten. Egyptierna överraskades av attacken; deras härskare al-Adil förstod inte varför de kristna ville kriga. Efter att förgäves ha väntat på förstärkningar landsteg de kristna. De intog den egyptiska staden Damietta. Friserna ville därmed återvända hem. Då avled al-Adil. Hans efterträdare började tala om att lämna ifrån sig Jerusalem i utbyte mot fred. Då anlände det påvliga sändebudet kardinal Pelagius Galvani med förstärkningar. Han ansåg korståget vara ställt under hans ledarskap, och förkastade anbudet. De fick då ett än bättre: förutom Jerusalem också Betlehem och Nasaret. De accepterade fortfarande inte. Ett år senare satte man kurs mot Kairo med flera hundra skepp. Då översvämmades Nilen, och en muslimsk flotta gensköt dem. Panik utbröt, och man lyckades få en åttaårig fred enbart för att man fortfarande höll Damietta. Korståget hade misslyckats eftersom man var oense inbördes och vägrade lyssna på de som kände de lokala förhållandena. Innocentius III:s predikningar hade dock lett till förstärkningar för de kristna, vilket ledde till att de kunde expandera sitt territorium.

Sjätte korståget

När korsfararna låg i Damietta hade de utlovats hjälp av kejsarFredrik II av Tyskland. Han blev hårt kritiserad för att han inte dök upp, men gick med på att leda ett korståg. När påven Honorius dog efterträddes han av Gregorius IX, som visade långt mindre tålamod och exkommunicerade kejsaren. Han reste ändå iväg till Outremer sommaren 1228. Väl där vägrade många samarbeta på grund av exkommuniceringen, och han fick förlita sig på sina egna soldater och Tyska Orden. Han lyckades genom diplomati förhandla till sig Jerusalem, Betlehem och en korridor ner till kusten, och dessutom Nasaret, västra Galileen och området kring Sidon. Tempelområdet, Klippmoskén och al-Aqsamoskén förblev dock muslimska. Ingen gillade dock freden; patriarken i Jerusalem vägrade samarbeta med den exkommunicerade Fredrik, Tempelherrarna var rasande över att Tempelplatsen inte blev kristet och varken de eller johanniterna ville ha en överenskommelse med påvens fiende. Ingen föreslog att Fredriks exkommunicering skulle lyftas. Han insåg till slut att han inte kunde styra över invånarna i det heliga landet på samma sätt som hans europeiska undersåtar, och tvingades lämna området när han fick höra att svärfadern Johan i spetsen för påvens armé invaderat hans europeiska besittningar.

Sjunde korståget

I mitten av 1200-talet dök två nya aktörer upp på scenen: mongolerna och mamelukerna. De senare kom att förstärka Egyptens ställning i området. 1239 sändes en trupp under Thibaut I av Navarra ut mot det heliga landet, men de var inledningsvis utan framgång. I augusti 1244 återerövrades Jerusalem. Två månader senare krossades en armé av kristna och muslimska dissidenter. Plötsligt verkade korsfararstaten vara illa ute. I Paris låg kungen Ludvig den helige sjuk i malaria. Han lovade att ta korset om han tillfrisknade. Sjukdomen gick över, och han höll sitt löfte. Det sjunde korståget tog tre år att organisera, och kungen behövde ingen hjälp av påven förutom att denne avstod en tiondel av kyrkans inkomster i Frankrike i fem år. År 1248 avseglade 300 skepp med omkring 15 000 man mot Cypern. Där deklarerades att målet återigen var Damietta i Egypten. Staden togs snabbt. Återigen erbjöds de kristna Jerusalem, och återigen avböjde man. Nilens översvämning gav muslimerna tid att omgruppera. Korsfararna tog sig fram till Kairo. De muslimska styrkorna låg förlagda på andra sidan floden, men en kristen kopt visade de kristna ett vadställe. Förtruppen, som leddes av kungens bror Robert av Artois, attackerade innan huvudstyrkan tagit sig över. Man rev upp det muslimska lägret, och fortsatte sedan in i staden. Där hade muslimerna lyckats gruppera om, och när de kristna kom in hade de inte rum att manövrera på och dödades till sista man. Den kristna huvudarmén led nu stora förluster i ett utnötningskrig och innan muslimerna lyckades skära av reträtten för dem, och tog alla kristna till fånga. Till sist släpptes de för 800 000 guldbesanter och Damietta. Ludvig tog sig därefter till Palestina, och vigde tre år till att stärka de kristnas position och förbättra klimatet mellan dem. Hans goda rykte gjorde dessutom att mer förstärkningar anlände från Europa.

Åttonde korståget

Hemma i Frankrike bestämde sig Ludvig för att försöka igen. De kristnas position hade försämrats, och 1267 tog han korset en andra gång. Målet var dock märkligt: Tunisien. Troligen berodde detta på att rykten spreds om att den tunisiske härskaren var villig att konvertera, och att Egypten var beroende av tunisiskt underhåll. Man har också försökt förklara korståget med att Ludvigs bror Karl av Anjous, kung över Sicilien, lurade sin bror i egna syften. 1270 inleddes stridigheterna, men efter bara en månad i Tunisien insjuknade dock Ludvig och dog, och när Karl anlände med förstärkningar såg han att sjukdomar grasserade i armén. Han valde därför att förhandla. Muslimerna betalade ersättningar och gav Karls undersåtar ekonomiska privilegier. Vissa korsfarare – däribland den engelske prinsen Edvard– fortsatte dock till det Heliga landet.

Nionde korståget

Det nionde korståget leddes av Edvard I av England och startade år 1271 med syftet att befria den kristna befästningen Acre. Då Edvard anlände till Tunis hade Ludvig IX av Frankrike avlidit av sjukdom. Huvuddelen av de franska trupperna i Tunis återvände hem, men en liten del anslöt sig till Edvard för att tåga mot Acre i det nionde korståget. Efter ett kort uppehåll på Cypern förhandlade Edvard med mongolerna för att finna allierade gentemot Sultan Baibars av Egypten. Det kom inte att förverkligas. 1271 anlände Hugo III av Cypern med en grupp riddare. Förstärkningen ingav Edvard mod att plundra staden Ququn. Kort därefter undertecknade Edvard ett tioårigt fredsfördrag med Baibars. Vid denna tid blev Edvard nästan lönnmördad, men lyckades värja sig mot angriparen, genom att, enligt Matthew Paris, klubba ned honom med ett metallstativ. Edvard lämnade det Heliga landet och återvände till England 1272.

I augusti 1290 ställde en grupp bönder från norra Italien, vilka varit de enda som var villiga att resa till heliga landet för att stödja det, till med upplopp i Acre, och dödade alla med skägg, vilket de trodde var ett tecken på att de var muslimer. Sultan Qalawun av Egypten övertygades om att han nu kunde bryta stilleståndet, och förberedde sig för att göra så. Acre föll snart, och endast ett fåtal kunde rädda sig. Acre jämnades med marken. Snart föll även alla andra korsfarastäder. De som kunde flydde till Cypern. Inga fler korståg kom att riktas mot Jerusalem.

Invånare i Jerusalem under åren

Perserna/Araberna

614 tillkämpade sig Perserna staden och rev alla kyrkor.

636-637 intog araberna under  kalifen Omar staden.

Korsriddarna

1099 lyckades korsriddarna "befria" Jerusalem från "hedningarna" som påven Urban II uttryckt det fyra år tidigare. Orsaken var att när araberna hade kontroll över staden hade pilgrimer fått vallfärda till Jerusalem men när turkarna intog staden 1071 förbjöds kristna att vallfärda dit och turkarna började att förfölja och döda kristna. Korståget började med att oorganiserade män som plundrade drog österut men det korståget dog ut. Samtidigt hade en grupp adelsmän samlats i Konstantinopel (Istanbul) och därifrån började de marschen mot Jerusalem för att frita den heliga graven. När väl korsriddarna lyckades inta staden dödade de tiotusentals muslimer. Som märke hade korsriddarna ett rött kors på sina sköldar och mantlar. Det gjordes även flera korståg men de var mer rena erövringskrig, det mest kända kanske är det tredje då Rikard Lejonhjärta , Fredrik Barbarossa och Filip II August deltog.

Muslimer

Korsriddarna orkade inte hålla kvar staden så länge och viljan som fanns i början försvann så araberna återtog staden 1187 under den egyptiske sultanen Saladin. I cirka fyrahundra år lyckades de hålla staden. Saladin framställdes som en känslolös och grym krigare som bara ville se sina fienders blod men i verkligheten var han en ädel man för han lät kristna att fortsätta besöka Jerusalem.

Riddarordnar

De tre största medeltida riddarordnarna var Tempelherrarna, Joanniterorden som grundades 1099 och Tyska orden från år 1191. Enligt kyrkans lag var korsriddarordnarna endast underställda påven och Gud och de erkände inga andra auktoriteter.

Tempelherreorden var en medeltidaorden som grundades av Hugo av Payens, Gottfrid av Saint-Omer och sju andra riddare så sent som 1119 för att skydda pilgrimer mot överfall då de färdades till Jerusalem under korstågen, och för att värna Korsfararstaterna. 1128 bekräftades orden av påven. Namnet kommer av att ordens högkvarter låg i Klippdomen som är en muslimsk helgedom i Jerusalem som är beläget på samma plats som det forna Salomos tempel.

Genom sin rikedom och sina vittgående privilegier blev orden en viktig maktfaktor och ådrog sig den franske kungen Filip IV, "Filip den skönes", vrede. Större delen av orden avrättades på order av Vatikanen fredagen den 13 oktober 1307. Den siste stormästaren Jacques de Molay brändes, tillsammans med Geoffrey de Charney, på bål den 18 mars 1314. Med stöd av olika anklagelser ,bland annat för heresi,  som är en tidigare använd beteckning för villoläraeller Kätteri , det vill säga en åskådning som strider mot en etablerad trosuppfattning eller ett förhärskande samfunds tro. Den som avviker på ett sådant sätt kallas kättare eller heretiker.vidare så anklagades man för avgudadyrkan och homosexualitet och genom tortyr frampressade falska bekännelser lyckades kungen få påven Clemens V att den 22 mars 1312 upplösa orden i bannbullanVox in excelso. Den så kallade Chinon-pergamenten, som finns bevarad i Vatikanens arkiv, visar att Clemens V år 1308 gav tempelriddarna absolution för anklagelserna, vilket betraktas som ett stöd för att påven åtminstone till en början strävade efter att bevara Tempelherreorden inom kyrkan.

Der Johanniterorden (officiellt namn: Die Balley Brandenburg des Ritterlichen Ordens Sankt Johannis vom Spital zu Jerusalem) i Tyskland som har fem kommenderier under sig utanför Tyskland; i Finland, Frankrike, Schweiz, Ungern samt Österrike

Order of St John (officiellt namn: The Most Venerable Order of the Hospital of St. John of Jerusalem) i Storbritannien som har priorat utanför Storbritannien; i Sydafrika, Nya Zeeland, Kanada, Australien samt USA.

De Johanniter Orde i Nederländerna

Johanniterorden i Sverige.

Johanniterorden

Malteserorden (egentligen Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta, historiskt även kallad Johanniterorden) är en romersk-katolsk riddarorden som grundades kring 1099 i Jerusalem. Den 15 februari 1113 erkändes orden av den dåvarande påven Paschalis II. De tidiga medlemmarna av orden arbetade med ett hospital, där de skyddade och hjälpte pilgrimer i Palestina och värnade Korsfararstaterna. Orden erhöll av kejsare Karl V 1530 Malta som eget territorium, sedan den drivits bort från Rhodos av osmanerna. De befann sig på ön fram till 1798 då de fördrevs av Napoleon. Idag ligger ordens högkvarter i Italiens huvudstad Rom.

Orden är en av världens äldsta ordnar, har permanent observatörsstatus i Förenta nationerna och erkänns som suverän av ett stort antal stater, trots att den inte längre innehar något territoriellt område.

Ordens motto är Tuitio Fidei et Obsequium Pauperum (Till trons försvar och till de fattiga och sjukas hjälp).

Johanniterorden  är i dag namnet på den evangeliska gren av Johanniterorden, vars katolska del numera kallas Malteserorden och som har sitt säte i Rom. Den evangeliska grenen består av fyra självständiga riddarordnar som samarbetar i Johanniteralliansen och består av:

Tyska orden grundades ursprungligen som ett brödraskap under det tredje korståget vid belägringen av Acre (1189-1190). Styrkor från Frankrike, England och Tyskland färdades mot det heliga landet, men på vägen dog befälhavaren för de tyska styrkorna, Fredrik I Barbarossa. Många tyskar återvände hem medan de som blev kvar blev sämre behandlade än övriga korsfarare. Rikard Lejonhjärta hyste ett agg mot de tyska furstendömena och tog varje tillfälle att förolämpa och förnedra tyskarna. Dessutom fick de mindre hjälp av Johannitorden när de blev sjuka eftersom de i första hand hjälpte sina landsmän.

De tyska köpmännen från Bremen och Lübeck som grundade orden skapade den med avsikten att den skulle ta hand om de sjuka soldaterna under belägringen. Till en början drev man ett lasarett i Jerusalem för främst tyska kristna pilgrimer till Heliga landet.

Orden godkändes snart av påven och antog då Johanniternasordensregel. Orden tog så hand om sjuka fram till år 1198 då den med påvens godkännande omvandlades till en riddarorden. Det beslutades att orden även i fortsättningen skulle använda sig av johanniternas ordensregel när det kom till sjukvård, dock skulle de använda sig av tempelherrarnas ordensregel i alla andra sammanhang.

Ordens högkvarter kom att förläggas till Acre och det var i området kring denna stad som tyska ordens makt var koncentrerad. Orden hade dock även en del utposter i Lillarmenien.

HISTORIA     FORNTID OCH VIKINGAR   MEDELTID OCH KUNGAR 

VASA OCH ANDRA HÄRSKARE

FRÅN 1800-TALET TILL NU

 

 

 

Tyska orden

 

 

 

 

Peter Eremiten, även kallad Peter av Amiens, död 8 juli 1115, var fransk predikant och korstågsledare under det första korståget.

Han var ledare för en av de många oordnade folkhopar bestående av människor ur de lägre samhällsklasserna som våren 1096 efter hand drog iväg mot Jerusalem. De nedgjordes dock av seldjukerna i oktober vid Nicaea i Mindre Asien och kom aldrig fram till det heliga landet. Peter Eremiten undkom dock med livet i behåll och anslöt sig sedan i Konstantinopel med den egentliga korshären ur det första korståget. Efter korsfararnas erövring av Jerusalem återvände han hem och grundade ett augustinerkloster i Huy där han dog som prior år 1115

Magnus Stridsberg © 2010 • epost • blogg