Magnus Stridsberg© 2010 • epost

ARENA DI KULLADAL

Arena Di Kulladal har valt att börja från början för Svergie och sen koppla andras historia till den.Därför väljer vi att starta Redan för 9000 år sedan Då säljägare tog sig ut till Stora Karlsö för att jaga. Många av lämningarna från stenåldern har hittats i den stora grottan Stora Förvar. I slutet av 1800-talet gjordes en utgrävning av grottan och uppåt 7000 fynd gjordes, huvudsakligen från yngre stenålder. Man tror att grottan har varit regelbundet använd under närmare tiotusen år

läs mer om Stora förvar

 

NÄR LIVET BÖRJADE

BILD FRÅN TANUM 2009

1,5 miljon år gammalt fotspår ifrån Kenyas sand. Forskare i Kenya har hittat fotspår av vårt eget släkte Homo som är en och en halv miljon år gamla. Det är första beviset på att någon gick upprätt precis som moderna människor gör i dag.

Fotot är tagis av MatthewBennett/Bournemouth University vad vi kan utröna

För 14 000 år sedan var Skandinavien täckt av tjock is. Det var kallt och inga människor levde här. Men klimatet förändrades. Det blev varmare och sakta började istäcket smälta bort. Ett nytt landskap tog form. Man tror att det såg ut som våra fjälltrakter.

Älg, vildhäst och stora hjordar av ren vandrade norrut från kontinenten, mot nya betesmarker där det förr bara funnits snö och is. Efter renarna följde så småningom de människor som levde av att jaga djuren.

De var varken apmänniskor eller neanderthalare, utan homo sapiens , precis som vi. De äldsta fynden av mänsklig aktivitet som påträffats i Sverige är cirka 14 000 år gamla. Det är pilspetsar och andra redskap från ett jaktläger i Skåne.

Med hjälp av sådana fynd försöker arkeologer förstå hur de tidiga skandinaverna levde

Människor från söder börja omtala vårt område som Skåne/Skandinavien som är identiskt språkligt sett , namnet skrevs först som Sathinawjö ,som sen blev Scandinavia( Skåne) och sen för hela halvön

det stod för Skada eller farlighet ( Skathin) Awjö) förklaras som (ö ,halvö )och som blev den farliga ön(halvö)

Mycket beroende av tex av sanddrevlar ikring exempelvis Falsterbohalvön

exempelvis namn kan vara Skanör som blir Skan (farlig) Ör( sand eller grusmark)

Ett annat spår

På sjuttiotalet hittades de numera legendariska Laetolifotspåren ( se nedan) i Tanzania.

Men Lucys art skiljer sig en hel del från vår tids människor, Homo sapiens. De hade betydligt mindre hjärna än vi, och även om de kunde gå upprätt liknade deras fötter mera apors fötter med långa tår, lågt fotvalv och en böjd stortå som mera passar för att klättra i träd. Men för ungefär två miljoner år sedan utvecklades den art som har kommit att kallas Homo erectus.

Forskare har hittat fossila ben av dem i Tanzania, Etiopien, Kenya och Sydafrika. De vet därför att arten liknade oss betydligt mer än äldre generationers förmänniskor. Homo erectus hade långa ben, förhållandevis korta armar, stor skalle och nästan lika stor hjärna som vi. De hade höga fotvalv, korta tår och raka stortår. Men de fossila benen ger begränsad information om hur de rörde sig. Därför har forskare hittills varit oense om den saken.

De fynd som presenteras av tidskriften Science sätter punkt för den debatten: För 1,53 och 1,51 miljoner år sedan promenerade några individer av Homo erectus över fält med vulkanisk aska i det som nu är Ileret i Kenya. Askan stelnade och blev berg, och i dessa berglager har fotspåren nu hittats av en grupp studenter som tränade på utgrävningar.

Därmed kan forskarna konstatera att Homo erectus kunde gå precis som vi. Lika upprätt och lika långa sträckor – en stor fördel om man ska hitta näringsrik föda.

Vi hoppar ett tag och går till

ISTIDEN

Under de senaste 2,5 årmiljonerna har minst tre nedisningar skett i Skandinavien. Isens utbredning i Europa har böljat fram och tillbaka beroende på kortare varma perioder mitt i nedisningen.

Weichsel är det tyska namnet på floden Wisùa i Polen och därav kommer också namnet på den senaste av fyra stora nedisningar (istider) under Pleistocen. Andra delar av samma nedisning går under benämningen Wisconsin (i Nordamerika), Würm (i Alperna) och Devensian (Brittiska öarna). En ytterligare orsak till benämningen Weichsel är det faktum att glaciären under sin maximala utsträckning nådde floden Weichsel.Nedisningen under Weichsel-istiden sträckte sig vid maximum ända ner till norra Tyskland och täckte hela Skandinavien utom de västra delarna av Jylland som var förbundna med de Brittiska öarna via en landbrygga över det som idag är Nordsjön. .Weichsel-istiden tar sin början för ungefär 115 000 år sedan, med en period av gradvis nedkylning som för ca 70 000 år sedan resulterar i utbredning av inlandsis över stora delar av Skandinavien. Weichselnedisningen når sitt maximum för ungefär 20 000 år sedan och övergången till den postglaciala tiden, holocen sker för ca 11 600 år sedan.

Under weischel-nedisningen var en stor del av nuvarande Nordsjön en del av den så kallade mammutstäppen (ett område med en växtlighet som påminner om den som idag finns på Wrangelön i Sibirien). Här levde ett flertal arter som idag är utdöda (eller starkt hotade) som saigaantilop, ullhårig mammut, ullhårig noshörning och även s.k. jättehjort (benämns också irländsk älg). Under nedisningens sista del förekommer också arter som isbjörn och ren i områden där de inte förekommer idag

Det tar dock ytterligare ca 3000 år innan all is är bortsmält från Skandinavien. Innan Weichsel-istiden inträffar en så kallad interglacial (period mellan två nedisningar) som benämns Eem då Skandinavien också var helt fritt från is. Stora delar av Skandinavien har bevisligen varit isfria även under stora delar av Weichsel-istidens utbredning, eftersom man har hittat mammutar och andra djur så långt upp som i västra Finland som är ungefär 30 - 40 000 år gamla. Stora delar av Skandinavien var även isfria under den första delen av Weichsel-istiden mellan ca 115 000 och 70 000 år sedan, framförallt under interstadialerna Br¸rup och Odderade.Weichsel-nedisningen är den period som ofta avses då man i dagligt tal säger "istiden".

40000 år och tidigare

Europeiska grottmålningar

I dagens forskningsläge med ständigt nya resultat går det inte att utpeka någon bestämd grottmålning som den äldsta. Det är nämligen först under de senaste åren som bl a den så kallade C14metoden utvecklats så att den kan användas till att datera de mycket små mängder av träkol som finns i färgen. C14metoden baseras på sönderfallshastigheten för radioaktivt kol. Även de tunna lager av mineral som avsatts utanpå målningar och ristningar har ibland kunnat åldersbestämmas med mer eller mindre tillförlitliga dateringsmetoder.

För närvarande tycks de äldsta målningarna vara ungefär 30 000 år gamla. Samstämmiga dateringar får man från Sydvästeuropa, södra Afrika och Australien, så det går inte ens att fastställa var i världen man bör leta efter de äldsta målningarna.

De äldsta målningarna och ristningarna på klippväggar är ungefär lika gamla som de äldsta exemplen på att man började dekorera föremål, tillverka figurer och smycken. Människor med dessa uttrycksformer uppträder för ungefär 40 000 år sedan och äldre än så kan knappast någon grottmålning eller ristning vara.

När de första målningarna från magdalénien (det yngsta kulturstadiet under paleolitikum (äldsta stenåldern), daterat till 16 000–10 000 f.Kr. Magdalénienperioden är uppkallad efter grottan la Madeleine i Dordogne i sydvästra Frankrike. Under perioden tillkom majoriteten av den paleolitiska grottkonsten, t.ex. den i Altamira och i Lascauxgrottan. )påträffades i södra Frankrike och Kantabrien (Cantabria) i Spanien för omkring 125 år sedan, betraktades de som ett skämtsamt akademiskt upptåg. Darwins teorier om evolutionen tolkades vid den tiden så att den tidiga människan inte uppnått det utvecklingsstadium som krävdes för att producera konst. Émile Cartaihac, en av det sena 1800-talets mest framstående förhistoriska experter antog att målningarna producerats av kreationister i syfte att underbygga deras idéer och förlöjliga Darwins. Färskare omprövningar och ett ökat antal upptäckter har bekräftat deras autenticitet och påvisat den höga konstnärliga nivå som den paleolitiska människan uppnådde med mycket enkla verktyg. Grottmålningarna ger också viktiga ledtrådar om den periodens kultur och trosföreställningar. Djuren som avbildats synes ofta befinna sig i rörelse, och i väldigt många fall överlappar en målning en annan; en målning av en bisonoxe kan exempelvis dels eller helt överlappa en målning av en ren. Ofta har bergväggens naturliga former utnyttjats i målningarna, utbuktningar i berget kan exempelvis integreras i en målning för att skapa visuella effekter, och naturliga linjer och avlagringar på väggen har integrerats som marklinje i olika konstellationer. Många av grottornas gallerier var och förblir svårtillgängliga, belägna i långtsträckande tunnelsystem utan tillgång till solljus. För att underlätta målningen användes oljelampor av olika slag, vilket förklarar varför taken i grottorna inte är täckta av sot, vilket de skulle ha varit om eldar eller facklor hade använts för att förse konstnärerna med ljus.

Målningarnas datering förblir en öppen fråga eftersom C14-datering riskerar att ge missvisande resultat i grottor eftersom prov från olika perioder ofta finns anhopade i grottor och under klippsprång. Motivvalet, exempelvis renen i Cueva de las Monedas, tyder på att konsten härstammar från den senaste istiden.

Grottmålningarnas vanligaste motiv är stora, vilda djur som bisonoxe, häst, visent och hjort samt avtryck av människohänder och abstrakta mönster. Målningar av människor är sällsynta och då de förekommer vanligen mer schematiska än de naturalistiska djurmotiven. De äldsta grottmålningarna kan härstamma från aurignacien men de främsta målningarna kommer från magdalénien.

Målningarna är utförda i ockra, hematit, magnesiumoxid och kol och ibland har djurens konturer graverats innan målningen utförts. Under 2003 har grottetsningar upptäckts i Creswell Crags, Nottinghamshire i England.

Välkända grottmålningar finns i:

Lascaux i Frankrike: ca. 20 000 - 30 000 år gamlaLascaux grottmålningar

Ett märkligt fenomen med klara grottmålningar i Australien kan nu förklaras.

Det handlar om att målningarna levt i symbios med en särskild svamp.

Trots att de mångtusenåriga målningarna utsatts för mycket regn och vind är de fortfarande väldigt klara och har starka färger.

Forskarna har nu visat att det finns levande pigment i målningarna. Det handlar om att svampar har skapat ett bakterietäcke som gör så att färgen blir levande. En svart svamp på grottväggen är så konservativ att den har stannat kvar på samma plats där de ursprungliga grottmålningarna fanns.

Trots att den ursprungliga färgen egentligen är borta lyser målningarna klart. Det här förklarar varför det är så svårt att datera målningarna, som kan vara allt från 46 000 till 70 000 år gamla.

Afrikanska grottmålningar

I Ukhahlamba-Drakensberg i Sydafrika finns målningar av Sanfolket som tros vara omkring 3 000 år gamla och som föreställer djur och människor, förmodligen med religiös innebörd. Grottmålningar har också upptäckts i Tassili n'Ajjer-bergen i sydöstra Algeriet.

Australiensiska grottmålningar

Även i Australien har många tidiga grottmålningar funnits.

Hällristningar

Hällristning från Tanum ( foto 2009 av Arena Di Kulladal)

Hällristning, en arkeologisk benämning på symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn.

Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, s.k. hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år.

Teorier om bakgrunden till hällristningar

Det stora problemet med tolkning av hällristningar ligger i det omöjliga för dagens människa att sätta sig in i hur forntidsmänniskan tänkte och kulturella förutsättningar. Merparten av de hällristningar man funnit inom Norden i form av enbart figurer utan språktecken har hänförts till vad som kallas "bronsåldern" med ett tidsspann på 1250 år (1800-550 f. Kr.). Det är belagt genom att studera isborrkärnor att en lång period av varmare klimat uppstod i Skandinavien för omkring 3000 år sen, alltså 1000 f. Kr. och 2000 år före den tid man anger som Vikingatid när man i huvudsak reste stenar som man ristade på, men också i viss utsträckning plana hällar. Under den varma perioden kan man anta att is och snö var ett okänt begrepp i södra Sverige vilket borde ha gynnat tidiga bosättningar i södra Sverige och ristningar på horisontella klipphällar som exemplvis i Bohuslän. Det är knappast troligt att man lade ner ett massivt arbete på att knacka in figurer i granit om ristningarna varje år skulle döljas av snö. Man kan därför anta att de första hällristningarna som saknade språktecken gjordes under en mycket gynnsam klimatperiod i Skandinavien långt före den officiella bronsåldern i Sverige.

De spår vi ser idag av forntida mänsklig aktivitet i form av hällristningar är förmodligen bara lite av allt som forntidsmänniskan skapade i form av bilder på andra mer lättbearbetade material som avbarkade träd och plana trästycken.

Det är inte helt osannolikt att man även i Skandinavien liksom i många andra kulturer i första hand målade på släta klipphällar som låg i dagen, vilket kan beläggas av att man hittat färgfragment i skårbotten på de inhuggna hällristningarna som man förmodar varit färglagda för att framträda tydligare där man måste ha använt någon typ av färg som klarade regn och fukt en längre tid, en typ av färg som också kunde användas för att enbart måla med på släta ytor. Om inknackningen gjordes på ytor som först hade färglagts kommer färgfragment att tryckas in i bergets mikroskopiska sprickor i ytan med mycket högt tryck vid slagen och kvarstå i berget under en mycket lång tidsrymd.

Idén att rista i berg i Skandinavien har förmodligen uppstått genom inflytande från andra kulturer som låg flera tusen år före de Skandinaviska hällristningarna. Det faktum att man använde ett underlag som inte gick att flytta på och heller inte lätt kunde förstöras belägger de teorier som anger att hällristningar i många fall användes som ett sätt att befästa sitt revir för inkräktare, en typ av beständiga bomärken som man placerade i utkanten av reviret för att skrämma bort inkräktare. Därav avbildningar som skulle verka avskräckande, som många krigare med vapen och stora fantasifulla båtar med många krigare ombord.

Att göra hällristningar var tidsödande med de enkla verktyg som fanns till förfogande och pågick också förmodligen under flera generationer på samma klipphäll där nya avbildningar kom till efter hand eller ändrades vilket gör många stora hällristningar mycket svårtolkade. Till detta kommer att boplatser förändrades, reviren ändrades och nya folkgrupper övertog gamla revir. Vissa experiment har genomförts för att försöka klargöra den teknik som forntidsmänniskan måste ha använt och tidsåtgången för att åstadkomma en viss figur vilket också kan ge helt ny kunskap om bakgrunden till hällristningar och de miljömässiga förutsättningarna, typ av berg som är lättast att bearbeta och som ger bästa resultat

Det är troligt att det inte var vem som helst som ägnade sig åt hällristningsarbeten utan speciella personer som tränade upp sin skicklighet i runristningskonsten. På de runristningar som kom fram under vikingatid är det belagt att samma runristare ligger bakom flera runristningar på vitt skilda platser. Dessa ristningar är signerade med runsristarens namn.

Senare hällristningar på både runhällar och resta runstenar från vikingatid med skrivtecken och sirliga utsmyckningar där man ristat in namn på avlidna släktingar har uppenbart utgjort gravmonument som man ville bevara för evigt och förekommer fortfarande i form av gravstenar som ofta kan vara rikt utsmyckade. Andra runhällar och runstenar från vikingatid kan berätta om exempelvis segerrika krigståg som man ville skapa ett evigt bestående minne över.

Bildteknik

Ett genomgående tema på de flesta hällristningar från sten- och bronsåldern är att föremålen och figurerna avbildades i den vyn som lyfte fram föremålets särdrag. I en sammansatt figur avbildades de olika föremålen var för sig utan hänsyn till ur vilken vy de andra delarna avbildades. Avbildningarna har stora likheter med nutida barnteckningar där detaljerna inte är det viktiga utan föremålet i sig.

Avbildningar av båtar och skepp från bronsåldern

Hällristning från Tanum ( foto 2009 av Arena di Kulladal)

Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldernsom man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabilteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov. Om utriggare användes var det naturligtvis i hög grad kännetecknande för föremålet "båt" för bronsåldersmännikan. Ytan mellan skrov och utriggare kunde utnyttjas som en lastyta vilket vissa båtavbildningar antyder där man huggit in många strävor mellan skrov och utriggare eller ristat "kryss" mellan skrov och utriggare. Utriggaren är på de flesta hällritningar inte försedd med några utsmyckningar utan bara uppåtböjd i ena eller båda ändar. Skrovet där besättningen förmodligen satt på knä, som visas på en del hällristningsbåtar i Tanum, är däremot i de mer detaljrika avbildningarna i de flesta fall försedd med större uppåtböjda strävor, främst i den ena änden, förmodligen i fören på båten, som avslutats med någon typ av djurhuvud, ofta med horn som utsmyckning. De flesta är eniga om att de vertikala streck som huggits in likt en kam utgör besättningen som sitter på rad efter varandra i skrovdelen vilket belagts av att på vissa avbildningar är de enkla strecken försedda med en avslutande rund del som man tolkat som en människas huvud. Att man i vissa fall huggit in oproportionerligt många i besättningen, upp till fler än 40 personer är en underlighet som förklarats som fantasiavbildningar. Den storlek på farkost kunde man rimligen inte tillverka på bronsåldern.

Indelning

Hällristningen "Skomakaren", Brastad, mellersta Bohuslän.

Många olika kulturer har gjort hällristningar, även kallade petroglyfer, med olika stil och innehåll. Inom Norden skiljer man mellan jägarfolkens ristningar och bondefolkens ristningar. De tidigaste hällristningar gjordes av stenåldersjägare, kanske redan så tidigt som 7000 år f.Kr. Tyngdpunkten av dessa ristningar finns i mellersta och norra Skandinavien där motiven tydligt avspeglar de skilda miljöer som de olika urtidsfolken levde i, långt från kusten respektive nära kust och hav. Traditionen att knacka in figurer och senare text fortsatte genom årtusenden, länge efter att folken i södra Skandinavien blivit bönder. Ristningar med jaktmotiv är bilder av olika jaktbyten som björn, ren, hjort och älg där människofigurer uppträder med olika jaktvapen som spjut och pilbågar. I kustområdena avbildas båtar, havets djur och de fångstredskap man hade för fiske. Motiven är ibland utförda med förbluffande realism, ibland mera symbolisk. En del djur är avbildade med inre organ: den så kallade röntgenstilen. Djurbilderna kan ha haft någon form av magisk innebörd för att exempelvis bringa jaktlycka, men kan också vara uttryck för totemism, det vill säga människors eller stammars uppfattning av samhörighet med vissa djur. Tamhunden fanns tidigt hos människan och är ofta avbildade i jaktsammanhang genom att man med stor sannolikhet använde hunden liksom idag för att söka upp sina bytesdjur. Ett annat faktum är att hunden genom korsning med olika raser utvecklades med unika genetiska egenskaper till skillnad från många andra djur och tidigt tydde sig till människan som blev hennes trogne vän och samarbetspartner. Hunden blev på det sättet en del av familjen och ingick därför som en naturlig del av hällristningar. Andra motiv, till exempel i Västnorge, är geometriska eller kaotiska mönster, slingor och nätformer som troligtvis har transcendent upphov. Personer, som hade särskild insikt i andevärlden, gjorde kanske sådana bilder både som en hjälp och som en redovisning av andliga "resor".

I den allra sydligaste delen av Skandinavien är inga jaktristningar kända. I gengäld finner vi här ett stort antal ristningar från bronsålderns bondekultur (1800-550 f.Kr). Bronsåldersristningarna har en helt annan motivvärld och ett annat ursprung än jaktristningarna, men på vissa platser som vid Nämforsen i Näsåker (Ångermanland) eller i Trondheimsområdet möts de två traditionerna på samma häll.

Bronsåldersristningarna har en rad dominerande symboler: skepp, fotsulor och hjulkors, som är utbredda och ganska likartade i hela södra Skandinavien. Andra motiv som människor, djur och vapen uppträder i vissa områden, framför allt i Bohuslän. Den vanligaste hällristningen är dock de så kallade skålgroparna; runda, urknackade fördjupninger i berget. Skålgroparna kan vara stora som ett halvt äpple och det kan finnas flera hundra på samma plats, men oftast är de oanseliga. De är i många områden en av de talrikaste typerna av fornlämningar över huvud taget. Man har ännu inte lyckats tyda innebörden av dessa skålgropar även om många teorier framförts bl. annat att de skulle ha använts i samband med offergåvor till olika gudar.

Hällristningarna i Skandinavien utbreder sig från Skåne upp genom Sverige ända upp till mellersta Norrland och Nordnorge. Några typiska platser

Sverige

Norra Bohuslän (här finns Europas största koncentration av hällristningar, Unesco världsarv)

Tanum(Bohuslän)

Alvhem (Västergötland)

Flyhov hällristning (Västergötland)

Göteborg

Himmelstalund (Norrköping)

Enköping

Sydöstra Skåne

Torhamn (Blekinge)

Nämforsen (Ångermanland)

Häljesta (Västmanland)

Slagsta hällristning (Södermanland)

Glösa (Jämtland)

Gärdesån (Jämtland)

Norrforsen (Västerbotten)

Norge

Østfold

Vestlandet

Trøndelag

Alta Unesco världsarv

Danmark

Bornholm (en del ristningar på berg)

Nordsjälland (spridda ristningar på stenblock)

Det finns över 10000 lokaler med bildristningar i Sverige. Det finns också åtskilliga tusen i Norge, och ett par hundra i Danmark. Från det danska området finns dock en rikedom av andra fynd från bronsåldern, och det finns många intressanta förbindelser mellan dessa verkliga föremål och hällristningsbilder.

Det största hällristningslokalen i norra Europa ligger vid Nämforsen i Ångermanland, medan den högsta koncentrationen finns i ett område i Bohuslän.

Jaktristningar dominerar i norr och innehåller jaktviltmotiv såsom älg, ren och hjort. I söder dominerar jordbruksristningar med motiven skepp, cirkelfigurer, djur, fotsulor, skålgropar och människofigurer.

Hällristningar och de besläktade hällmålningarna förekommer i alla bebodda världsdelar. I Afrika finns de äldsta, men även i Nordamerika, Sibirien, Centralasien, m.m. finns det många hällristningar. Skandinavien är den dominerande hällristningsregionen i Europa, men även i alpländerna, på den Iberiska halvön och på de Brittiska öarna finns en del hällristningar som också till största delen är från bronsåldern.

Syftet

För närvarande vet man inte syftet med ristningarna, och ambitionen har varit att finna eller avkoda en tidig form av skrift (bildspråk). De mest spektakulära är de sibiriska hällristningarna, som icke har kunnat tydas, och där mytologin om en forntida handel med Sydeuropa anses vara förklaringen.

De skandinaviska ristningarna anses kombinera avbildningar med revirhävdande bland stamfolken. På senare år har man, vilket kännetecknar skandinaviska och nordamerikanska hällristningar, funnit vapenbitar, såsom pilspetsar, i marken nedanför hällen vilket kan tyda på att man använt dessa järnföremål som verktyg vid ristningar om de inte gick att använda för annat. En del av ristningarna har sexuella motiv (jämförskålgropar), där man ser personer i samlagsställningar samt tidelag. Flera innehåller också motiv med schamanistiska drag. Dessa motiv kan tyda på att de huvudsakligen använts i religiösa sammanhang.

Hällristningar på nordnorska Altahar stor likhet med medeltidens ringtrummorfrån samma område.

Hällmålningar

Hällmålning föreställande älg i Jämtland

Hällmålning, till skillnad från hällristning, är som namnet antyder målade bilder på en stenhäll. Hällmålningar påminner om grottmålningar. Bilderna visar ofta djur och mera sällan människor. De är målade med röd, nästan outplånlig färg (rödockra plus något bindningsmedel) och är antingen helt ifyllda eller gjorda med fingersbreda röda konturer.Klippkonst finns över hela världen och kan associeras med såväl nomadiska som bofasta kulturer. Hällmålningar är svåra att datera på grund av dess likartade motiv och tekniker, men de äldsta målningarna i Afrika är mer än 10 000 år gamla Målningarna hittas ofta på lodrätt stupande, släta och glansiga bergväggar, på klipphällar eller vid ingångar till grottor oftast. De flesta målningarna finns i sydläge. Ovanför de målningar som man funnit finns oftast en överskjutande bergformation som skyddat mot nederbörd. Bilderna visar tydligt att människorna som målat bilderna var ett jägarfolk för vilka älg och ren spelat en stor roll.I Sverige har man hittat hällmålningar främst i norra Sverige men efter tre fynd i Bohuslän, bland annat i Tumlehed på Hisingen, och åtta i Värmland så har man reviderat uppfattningen att den bara skulle vara en nordsvenska företeelse. Man har bland annat hittat hällmålningar i Jämtland vid Hästskotjärn, Fångsjön, två vid sjön Skärvången, vid Åbodsjön i Umeå och ett antal i Härjedalen där den mest kända finns på fjällplatån Flatruet. I Ångermanland har man hittat målningar i Tidsspår i Härnösand och i Anundsjö- Fjällsjö socken och vid Högberget i Ramsele socken. De nordligaste är hittade i Fredrika och utanför Jokkmokk i Lappland.