Italiens historia

Italiens äldsta historia dominerades av grekerna och etruskerna. Senare fick etruskerna konkurrens om de centrala och norra delarna av halvön av romare.

Med start ca 753 så grundades ROM  enligt traditionen av Romelus och Remus.Sen under senare delen av 600 talet f kr så utsträktes Rom tearriturium av kung Ancus Martius regering Med Tarquinius Priscus trontillträde inleds en period av starkt etruskiskt inflytande som inte upphör förrän den romerska republiken bildas 509.Under den perioden övertar Rom ställningen som Latiums ledande stad från Alba Longa. under mitten av 500-talet reformerar kung Servius Tullius härväsendet och indelar Rom administrativt i olika tribus.

Precis i slutet av 500fkr så intar den etruskiske kungen Porsenna Rom. Han besegras tre år senare av en koalition av latinare och greker från staden Kyme. Under 400 talet till miten av 350 talet så ähänder en del bl.a

Latinska kriget, Rom tvingas erkänna de latinska städernas autonomi som i sin tur endast erkänner Roms ledarställning vid krigstillstånd.

Plebejerna utvandrar till det heliga berget och återvänder först efter att patricierna går med på eftergifter, ämbetet folktribun skapas för att skydda plebejernas rättigheter. Concilium plebis, en särskild folkförsamling för plebejer skapas. Den kommer sedan att utvecklas till folkförsamlingen comitia tributa som även omfattar patricier.

Lagarna skrivs ner på tolv offentliga tavlor. Det tioåriga kriget mot Veji, den etruskiska staden blir Roms första större erövring.Gallerna brandskattar Rom (det traditionella årtalet är 390).

 Roms grannstad Tusculum tilldelas romersk medborgarskap.Den elva kilometer långa Serviusmuren uppförs runt Rom.

Under 300-talet f kr så ändras en del i Rom

De licinsk-sextinska lagarna införs varmed klasstriderna mellan patricier och plebejer ebbar ut. Plebejarna får åren efteråt tillträde till de högsta ämbetena och deras ledande familjer smälter samman med den patriciska överklassen.

 Första samnitkriget slutar med en kompromissfred, Capua införlivas med Rom och Samniterna bildar en union med Sidicinerna.

Latinska kriget, de latinska städerna gör uppror mot Rom men besegras. Det latinska förbundet upplöses och medlemmarna knyter individuella band med Rom. Samma öde drabbar Kampanien som deltog i kriget på latinarnas sida.

Andra samnitkriget, trots ett förödmjukande nederlag år 321 vid Caudinska passen segrar Rom och annekterar Kampanien. 300 Prästämbetet blir tillgängligt för plebejer, därmed är plebejer och patricier helt likställda i lagstiftningen.

Första delen av 200-talet f kr är en del krig bl.a. Krig mot Tarentum som kallar in den grekiske kungen Pyrrhus till hjälp. Han vinner "Pyrrhus-segrar" vid Heraclea 280 och Ausculum 279, men när slaget vid Beneventum 275 slutar oavgjort återvänder han till Grekland. Tarentum kapitulerar 272 och när Rhegion underkastar sig Rom 270 har alla stadsstater i södra Italien förvandlats till romerska bundsförvanter.

Den etruskiska staden Volsinii som hade gjort uppror mot Rom faller.

Sen hände det att Första puniska kriget utbröt.

När Rom skickar militär hjälp till Messina mot Syrakusa på Sicilien utlöses ett krig mot Kartago. Kriget utkämpas huvudsakligen till sjöss och resulterar i att Sicilien erövras av Romarriket. Sicilien förvandlas till den första romerska provinsen och Sardinen och Korsika blir den andra.

Fördrag mellan Kartago och Rom. Gränsen mellan deras intressesfärer i Spanien dras längs floden Ebro.I slutet av 200-talet så provocerar Rom fram ett nytt krig mot Kartago. Den kartagiske fältherren Hannibal tågar över Alperna och förintar en romersk armé vid Cannae 216. Men han lyckas inte besegra Rom och tvingas återvända till Afrika 203 där han året efter besegras i slaget vid Zama. Rom erhåller Kartagos territorium i Spanien samt staden Syrakusa.100-talet fkr händer det sig  bl.a att 

Det tredje puniska kriget innebär att staden Kartago förstörs och landet blir den romerska provinsen Africa. Efter ett uppror förvandlas de makedoniska staterna till en romersk provins. Ett uppror i Grekland mot den romerska hegemonin resulterar i att Korint ödeläggs och att grekland förvandlas till en romersk provins.På Sicilien bryter det första slavupproret ut. Det slås ner och 20 000 slavar korsfästs.

 Krig mot de germanska stammarna Cimbrerna och Teutonerna som folkvandrat från Jylland. De besegras av fältherren Marius

 När Folktribunen Saturnius lägger fram reformförslag i Gracchernas anda utbryter öppna strider på Roms gator.

Första kriget mot Mithradates VI av Pontus. Mithradates uppmanar grekerna till att göra uppror mot Rom och massakrerar 80 000 romare i Mindre Asien. I Rom utbryter en konflikt om ledarskapet över armén mellan Marius och Sulla. Den senare vinner men Marius genomför blodiga utrensningar i Rom medan Sulla är upptagen med kriget mot Mithradates som besegras. I det andra kriget mot Mithradates tvingas han av Rom att acceptera de tidigare fredsvillkoren.

 Sulla återvänder till Rom och som diktator genomför han än mer omfattande utrensningar bland Marius anhängare och återupprättar senatens makt.

 Catalinas sammansvärjning avslöjas av Cicero. Catalina och 3 000 av hans anhängare dödas.

Pompejus, Crassus och Julius Caesar bildar det första triumviratet, tillsammans behärskar de Rom och fördelar ämbetena mellan sig. 

De galliska krigen. Julius Caesar erövrar Gallien.

Julius Caesar genomför två fälttåg mot Britannien.

Det första kriget mot partherna bryter ut när dessa förklarar krig mot den romerska klientstaten Armenien. Crassus stupar i det katastrofala slaget vid Carrhae  Augustus sluter år 20 en fred med Partherriket som då erkänner Roms överhöghet över Armenien och återlämnar de romerska fälttecken som hade erövrats i slaget vid Carrhae.

49-45 fkr Julius Caesarkorsar floden Rubicon och utlöser därmed ett inbördeskrig mot Pompejus och hans anhängare. Julius Caesar segrar och blir utnämnd till diktator på livstid. I samband med inbördeskriget blir Numidien den romerska provinsen Africa Nova år 46.

Pontus som hade erövrats av Romarriket, men han besegras av Julius Caesar i slaget vid Zela (veni vidi vici).

44 Julius Caesar mördas av en senatskonspiration.

43 Marcus Antonius, Lepidus och Octavianus sluter det andra triumviratet för att hämnas mordet på Julius Caesar och fördela rikets ämbeten.

42 Julius Caesars mördare besegras i slaget vid Philippi.

36 Sicilien som hålls av Pompejus son Sextus intas av Lepidus och Octavianus närmaste man Agrippa. Lepidus försöker sedan ta strid mot Octavianus men hans soldater gör myteri och går över till Octavianus.

32 Romarriket förklarar krig mot drottning Kleopatra av Egypten. Marcus Antonius tar ställning för Kleopatra.

Julisk-Claudiska ätten 31 f.kr.-68 e.kr.

31 Marcus Antonius besegras av Octavianus i slaget vid Actium varmed Octavianus blir ensam härskare över Rom.

27 Octavianus överlämnar formellt sina befogenheter till senaten och tilldelas hederstiteln Augustus som hädanefter blir hans namn. I praktiken har dock republiken upplösts och blivit ersatt av ett kejsardöme då Augustus kontrollerar armén , har de största rikedomarna och det största folkliga stödet.

19 Agrippa kuvar det sista motståndet mot romerskt styre i Spanien.

16-15 Augustus styvsöner Tiberius och Drusus flyttar fram Romarrikets gräns till Donau

14 Augustus dör och efterträds som kejsare av sin adoptivson Tiberius.

14-16 Den romerska fältherren Germanicus försöker återerövra Germanien. Trots framgångar avbryts företaget av Tiberius på grund av de höga kostnaderna.

22-31 Praetoriaprefekten Sejanus har stort inflytande över Tiberius vilket leder till ett stort antal rättegångar mot framstående personer med avrättningar och självmord som följd. Sejanus störtas när hans konspirationer mot Tiberius avslöjas.

37-41 Tiberius dör och efterträds av Caligula som snart blir sinnessjuk och får storhetsvansinne. Han mördas av praetoriagardet år 41 och efterträds av Claudius.

40-42 Caligula mördar Mauretaniens kung Ptolemaios och annekterar hans rike. Folket gör dock uppror mot romarna och kuvas först två år senare då Claudius delar riket i två provinser.

43 Södra Britannien erövras av Claudius. Lycia et Pamphylia i Mindre Asien blir också en romersk provins.

46 Thrakien blir en romersk provins.

54 Claudius förgiftas av sin fru Agrippina vars son Nero blir ny kejsare.

60-61 Britterna ledda av drottning Boudicca gör uppror mot det romerska styret. Det slås ner efter inledande framgångar och Rom utvidgar sitt territorium i Britannien.

64 Rom härjas av en brand. Nero lägger skulden på de kristna som förföljs trots att han själv misstänks ligga bakom branden.

65 Misslyckat kuppförsök mot Nero, den framstående filosofen Seneca tvingas begå självmord.

68 Neros kejsarvansinne leder till att armén gör uppror mot honom. Nero begår självmord och sluter därmed den Julisk-Claudiska ätten.

 

 

Flaviska ätten 69-96

69 Legionerna utnämner efter Neros död sina egna generaler till kejsare och inte mindre än fyra av dem lyckas en efter en bli kejsare detta år innan den flaviska ätten med Vespasianus kommer till makten.

70 Det judiska upproret kuvas när Vespasianus son Titus intar Jerusalem som förstörs. Vissa judiska upprorsmän fortsätter dock att göra motstånd tills de sista begår kollektivt självmord i klippfästningen Masada år 73. 

79 Titus efterträder sin far Vespasianus som kejsare.

81 Titus avlider och efterträds av sin bror Domitianus.

 

 

100-200 talet e kr

 

 

Adoptivkejsarna 96-192

96 Domitianus mördas och senaten utnämner den äldre senatorn Nerva till hans efterträdare. Han adopterar generalen Trajanus och efterträds av honom när han dör 98.

117 Trajanus dör och efterträds av sin adoptivson Hadrianus som sluter fred med Partherna och avträder Armenien och Mesopotamien.

138 Hadrianus dör och efterträds av adoptivsonen Antoninus Pius.

142 Antoninus Pius flyttar återigen fram gränsen till södra Skottland där Antoninus mur uppförs.

161 Antoninus Pius dör och efterträds av Marcus Aurelius som fram till 169 har adoptivbrodern Lucius Verus som medregent.

178-180 Andra markomannerkriget, Marcus Aurelius försöker säkra gränsen genom att kuva markommanerna och deras grannar. Men när han dör 180 avbryter hans son och efterträdare Commodus kriget och köper en fred med germanerna.

189 Oroligheter i Rom när rivalitet inom byråkratin ger upphov till brist på livsmedel.

192 Den oduglige Commodus som lider av kejsarvansinne mördas på nyårsafton i badet av en grupp sammansvurna ämbetsmän.

 

200 -400 talet e kr

Severiska ätten 193-235

 

193 Det andra fyrkejsaråret, Commodus efterträdare Pertinax mördas av Praetoriagardet som därefter säljer ämbetet som kejsare till högstbjudande. Didius Julianus vinner budgivningen men störtas när legionerna utser sina egna generaler till kejsare. Septimius Severus vinner maktkampen året efter och grundar den severiska ätten.

195-197 Septimius Severus besegrar Clodius Albinus som gör anspråk på tronen.

Under period av 50 år  så tillsätts det och mördas kejsare till höger och vänster:  Septimus severus , Geta ,Caracalla ,  Macrinus Heligabalus Alexander Severus och Maximinus Thrax alla slåss ihj

 

Soldatkejsarna 235-284

238 Maximinus Thrax mördas under en tronstrid och efterträds av Gordianus III.

244 Gordianus III dör och efterträds av Filip av Araben som sluter fred med perserna och avträder Mesopotamien samt kraven på överhöghet över Armenien. Det verkar dock som att de romerska trupperna i området hålls kvar och att kriget därför återupptas några år senare.

249 Decius som har fått uppdrag att slå tillbaka angrepp från goterna utropas till ny kejsare av sina soldater och besegrar Filip av Araben. Med Decius inleds de stora förföljelserna av kristna som beskylls ligga bakom Romarrikets olyckor på grund av att de har övergett sina gamla gudar.

251 Decius stupar i strid mot goterna.

260 Romarriket är i upplösningstillstånd när perserna återigen invaderar riket och tillfångatar Valerianus. Frankerna härjar i Gallien och Spanien. Dessa riksdelar utser tillsammans med Britannien en egen kejsare (det galliska kejsardömet). Odenathus som härskar över den halvt självständiga staten Palmyra övertar kontrollen över Syrien och för ett framgångsrikt krig mot perserna. Förföljelserna mot kristna upphör.

267 Herulerna plundrar Aten men besegras på återvägen av Gallienus som efteråt mördas och efterträds av Claudius II. Denne slår sedan tillbaka alemannernas angrepp i Norditalien

269 Claudius II besegrar goterna i slaget vid Naissus i nuvarande Serbien. Spanien avfaller från det galliska kejsardömet och är åter under den romerska centralmaktens kontroll.

269-271 Drottning Zenobia (Odenathus änka) angriper Romarriket och erövrar Egypten och större delen av Mindre Asien.

270  Claudius II dör av pest och efterträds efter en tronstrid av Aurelianus som besegrar Juthungerna.

272 Aurelianus besegrar Zenobia och återbördar de östra provinserna till Romarriket. Provinsen Dacia överges dock till Visigoterna.

274 Den siste galliske kejsaren besegras av Aurelianus och Romarrikets enhet återupprättas.

275-276 Aurelianus mördas och senaten utser Tacitus till hans efterträdare. Han besegrar goterna i Mindre Asien innan han dör av okänd orsak.

Sena kejsardömet 284-395

286 Diocletianus utser Maximianus till medkejsare med ansvar över den västra rikshalvan. Saxiska och frankiska sjörövare härjar i engelska kanalen. Carausisus gör uppror och hyllas som kejsare i Britannien och senare även i norra Gallien. Armenien frigör sig från perserna med romersk hjälp.

293 Tetrarkin införs när två underkejsare utnämns, (Galerius och Constantius). De får ansvar för varsitt geografiskt område och ska efterträda överkejsarna när dessa avgår frivilligt. Constantius återerövrar norra Gallien från Carausius som mördas och efterträds av Allectus som härskare i Britannien.

297 Diocletianus slår ner ett uppror i Egypten.

301 För att hejda inflationen införs pris- och lönekontroll. Detta omintetgörs av en uppblomstrande svart marknad.

306-324 Oenighet mellan de olika kejsarna leder till flera tronstrider som inte upphör förrän Konstantin den store blir ensam kejsare 324.

330 Konstantin den store grundar Konstantinopel som blir huvudstad för den östra rikshalvan.

337 Konstantin den store låter döpa sig på sin dödsbädd. Han efterträds av sina tre söner som snart börjar strida mot varandra.

353 Constantius II blir ensam kejsare och gynnar arianiska riktningen av kristendomen.

I förtiofem år från 350 - 395 då Romariket delas i två halvor så är det  krig ,krig och åter krig igen

357-359 Alemannerna och frankerna invaderar Gallien. mot perserna

mot Saxarna , mot kvaderna

390 Biskop Ambrosius tvingar Theodosius att göra bot efter att denne hade beordrat en massaker på 7 000 invånare i Thessasaloniki.

391 Hedendomen förbjuds när kristendomen blir Romarrikets statsreligion.

394 Theodosius avslutar de tronstrider som har pågått i väst och blir kejsare över hela Romarriket.

395 Theodosius dör och Romarriket delas slutgiltigt när hans söner blir kejsare över varsin rikshalva.

Romarikets fall

Under åren  395-476  så var det krig som Romariket för det mesta förlorade mot Vandalerna, sveberna och alanerna,Visigoterna,Burgunderna, perser och Hunner så innebärdet att år476  så avsätter Germanen Odovakar  den siste västromerske kejsaren och utropar sig själv till kung i Italien. Samma år förmår han vandalerna att avträda Sicilien.

FRÅN 483 SÅ STARTAR DET SOM INNEBÄR ATT ÖSTROM FÖRVANDLAS TILL DET BYSANTINSKA RIKET 

483- ca 711

483 Ostrogoternas härjningar på Balkan upphör när de erkänns som foederati. Ostrogoterna behärskar därmed stora områden på Balkan och deras kung Theoderik den store blir konsul för år 484.

486 Frankernas kung Klodvig som kontrollerar Belgien besegrar Syagrius och erövrar hans rike i norra Gallien.

488-493 Ostrogoterna ledda av Theoderik den store tågar mot Italien där de besegrar Odovakar och grundar ett eget rike.

502-505 Krig mot Persien.

507 Visigoterna besegras av frankerna och förlorar de galliska delarna av sitt rike.

527-532 Krig mot Persien. I freden går kejsar Justinianus med på att betala subsidier till perserna för att försvara gränsen i Kaukasus mot barbarfolk.

533-534 Vandalriket erövras av den östromerske fältherren Belisarius. Det burgundiska riket erövras av frankerna.

535-553 Krig mellan ostrogoterna och Östrom leder till att ostrogoternas rike går under och att Italien återigen styrs av den romerske kejsaren.

540-562 Krig mot Persien, som dock avbryts flera gånger av vapenstillestånd. Fred sluts mot att Romarriket betalar Persien en årlig tribut.

554 Östrom erövrar Andalusien i södra Spanien från visigoterna. De följande decennierna kommer visigoterna att bit för bit återerövra landsdelen.

567 Avarerna erövrar donaubäckenet och underkuvar de slaviska stammarna. Därmed har Östrom fått en ny allvarlig fiende.

568 Langobarderna erövrar större delen av Italien.

572-591 Krig mot Persien bryter återigen ut när Rom upphör med att betala tributerna. Kriget avslutas med att romarna ingriper i en persisk tronstrid och erhåller Armenien i gengäld av den segrande kandidaten.

ca 580 Slaviska folk korsar Donau och bosätter sig på balkanhalvön. Större delen av Balkans befolkning kommer under de följande seklen att assimileras av slaverna och Östroms överhöghet över landsbygden kommer under den perioden oftast bara vara teoretisk.

585 Visigoterna erövrar svebernas rike.

602-628 Krig mot Persien som ockuperar Syrien och Egypten samt belägrar Konstantinopel 626 tillsammans med avarerna. Kejsar Herakleios går 627 till motoffensiv och återerövrar alla förlorade provinser.

624 Visigoterna återerövrar de sista östromerska besittningarna i Spanien.

634-659 Krig mot araberna som erövrar Syrien, Palestina, Egypten och Cyrenaica. I freden behåller araberna sina erövringar mot en årlig tribut till det Bysantinska riket som Östrom hädanefter kallas för. Cypern administreras gemensamt av araber och bysantinare. Freden blir dock inte varaktig utan en lång serie av krig mot araberna äger rum de följande åren.

674-678 Konstantinopel belägras av araberna.

681 Bulgarerna grundar ett rike vid nedre Donau.

698 Araberna återerövrar Kartago som hade fallit till dem året innan.

711 Hela Nordafrika är under arabisk kontroll.

Medeltid

476 störtades den siste västromerska kejsaren av germanenOdoacer som härskade över Italien fram till 493. Odoacer behöll i stort sett alla romerska seder och kulturella drag. Hans styre avslutades när ostrogoterna, under ledning av Theoderik den store, erövrade Italien. Detta ledde till det gotiska kriget under vilket de östromerska arméerna vann en pyrrhusseger över goterna i Italien. Det gotiska kriget förstörde Italiens infrastruktur och möjliggjorde erövringar av den mer barbariska germanska stammen, langobarderna. Langobarderna etablerade ett kungarike i norra Italien och i tre distrikt i södra delen. Efter den langobardanska invasionen underställdes påvarna (exempelvis St. Gregorius) nominellt det östra kejsardömet. 756 besegrade frankiska styrkor langobarderna och gav påvedömet juridisk auktoritet över större delen av centrala Italien, därmed skapandes kyrkostaten.

Genua

Från och med 1014 var Italien förenat med Tyskland i en

personalunion. Formellt så upplöstes inte kungadömet Italien

förrän 1648 men i praktiken hade det varit splittrat i feodala

småstater och självstyrande kommuner sedan 1200-talet.

Parma

Staden Parma med omgivningar styrdes under tidig medeltid av biskopar men blev 1115 en självstyrande kommun. Likt många andra italienska kommuner kom makten senare under medeltiden att hamna i en enda mans händer, en så kallad signore. 1346 tog Milano över kontrollen över Parma och 1512 blev det en del av Kyrkostaten. Påven Paul III förlänade Parma och Piacenza som hertigdömen till sin illegitime son Piero Lodovico 1545. Österrikiska tronföljdskriget ledde till hertigdömet Guastalla förenades med Parma 1748. Efter att ha varit en del av Frankrike under Napoleonkrigen tilldelade Wienkongressen Parma till Napoleons hustru Marie Louise. Den gren av ätten Bourbon som tidigare hade styrt Parma fick istället bli hertigar av Lucca, men när Marie Louise dog 1847 fick de tillbaka Parma, som de dock förlorade igen i samband med Italiens enande 1859-1861.

Venedig

Under folkvandringstiden befolkades de öarna som skulle bli Venedig av människor som flydde för germanernas härjningar. Venedig kom aldrig att erövras av langobarderna på 500-talet utan förblev en bysantinsk enklav i Italien. Langobardernas och även kroaternas attacker ledde till att en doge (egentlig hertig) utnämndes 697 för att leda försvaret och för att styra Venedig. Dessa doger valdes för livstid och trots försök att göra ämbetet ärftligt förblev Venedig hela tiden en republik. Banden till det Bysantinska riket kom emellertid efterhand att försvagas och från och med mitten av 800-talet kan Venedig betraktas vara en självständig stat. Under Medeltiden förvandlades Venedig till en rik handelsstat och en lokal stormakt som kontrollerade flera öar och kuster i det östra Medelhavsområdet. När nationalstater och mäktiga imperier växte fram under 1400- och 1500-talet var dock Venedigs storhetstid över och det var därefter en italiensk småstat bland andra. Slutligen annekterades det av Österrike 1797 som en följd av Napoleonkrigen.

Milano

Milano blev en fri riksstad inom det Tyskromerska riket genom fördraget i Konstanz 1183. Styrelseskicket var republikanskt men i regel dominerades styret av en person, en så kallad signore. Det politiska livet präglades av partistrider mellan de påvetrogna Guelferna anförda av ätten della Torre och de kejsartrogna Ghibellinerna anförda av ätten Visconti. Under de många krigen på 1300-talet och 1400-talet underkuvade Milano flera grannstäder så att det kom att omfatta hela den region som kallas för Lombardiet. 1395 köpte Giovanni Galeazzo Visconti en hertigtitel av kejsaren och därmed upphörde det republikanska styret även formellt. Under de italienska krigen i början 1500-talet var Milano ett stridsäpple och det var under långa perioder under fransk kontroll. När ätten Sforza dog ut 1535 hamnade Milano under habsburgarnas välde och med undantag av två korta perioder skulle det dröja till 1859 innan de drevs ut ur Milano. Hela Lombardiet förenades då med kungadömet Sardinien som 1861 omvandlades till kungadömet Italien.

Mantua

 likhet med flera andra italienska småstater var Mantua en självstyrande kommun som gjorde sig oberoende från kejsaren under medeltiden. Med tiden kom dess styrelse att domineras av starka män som kallades för "signores". Från och med 1328 tillhörde dessa ätten Gonzaga och 1432 köpte de titeln markgreve (eller markis) av Mantua från kejsaren. 1530 upphöjdes de till hertigar och från och med 1536 styrde de också över markgrevskapet Monferrato, vilken även det blev ett hertigdöme 1573. En fransk sidogren ärvde hertigdömena 1627 efter att de med franskt stöd hade vunnit det mantuanska tronföljdskriget. Det spanska tronföljdskriget ledde dock till att Mantua annekterades av Österrike 1708, varefter det delade sitt öde med hertigdömet Milano. Stadens Mantuas störste son är den romerske poeten Vergilius som levde under det första århundradet före Kristi födelse. 

Ferrara ,Modena och Reggio

Under medeltiden var norra Italien splittrade i en mängd små stadsstater och dessa dominerades ofta av så kallade "signores" som styrde städerna enväldigt. Ätten Este var en av de mer betydelsefulla och under 1200-talet tog de kontrollen över inte bara Ferrara utan även över Modena. En tredje stad, Reggio, införlivades med deras välde 1409. Den tyskromerske kejsare gjorde Borso till hertig av Modena och Reggio 1542. Ferrara ingick i Kyrkostaten men 1471 blev Borso upphöjd till hertig även över denna stad av påven. När ätten Estes huvudgren dog ut 1597 återtog påvarna kontrollen över Ferrara, men en sidogren ärvde Modena och Reggio. Detta område utökades sedan med  furstendömet Correggio (1636), hertigdömet Mirandola (1710) och hertigdömet Novellara (1737). Revolutionskrigen ledde till att ätten Este fick lämna ifrån sig sina (ockuperade)  italienska furstendömen i utbyte mot tyska landområden 1797. Men 1814 beslutade Wienkongressen att hertigdömet Reggio och Modena skulle återupprättas. Under mellantiden hade emellertid ätten Este dött ut på svärdssidan. En medlem av ätten Habsburg som var dotterson till den siste hertigen tog över anspråken och blev stamfader för huset Habsburg-Este. Detta hus styrde sedan Modena och Reggio ända tills Italiens enande 1860.

Toscana

Toscana som har fått sitt namn efter etruskerna var från 800-talet ett markgrevskap inom det tyskromerska riket. Under 1100-talet sönderföll detta i olika kommuner varav den främsta var staden Florens som efterhand kom att erövra större delen av Toscana. Trots sitt republikanska styrelseskick var Florens med korta undantag i praktiken en oligarki styrd av ätten Medici från 1434. Först när Alessandro dé Medici upphöjdes 1531 till hertig av Florens avskaffades republiken formellt. När republiken Siena införlivades med Florens 1557 var nästan hela Toscana enat igen och Cosimo I antog därför titeln hertig av Toscana. 1569 upphöjdes han till storhertig av påven. Ätten Medici dog ut 1737 och Toscana tilldelades då den blivande tyskromerske kejsaren Franz Stephan. Därefter var Toscana ett sekundogenitur inom ätten Habsburg-Lothringen, dvs. det tillföll yngre sidogrenar av ätten. Under napoleonkriget förlorade habsburgarna kontrollen över Toscana och det förvandlades till kungadömet Etrurien. 1807 införlivades detta med Frankrike och Toscana regerades därefter av Napoleons syster Elisa med titeln storhertiginna av Toscana. Wienkongressen gav 1814 Toscana tillbaka till Habsburg, men de förlorande landet återigen i samband med Italiens enande 1859-1861.

Påve

Från och med 754 var påven inte bara den katolska kyrkans överhuvud utan även furste över Kyrkostaten i Mellanitalien. Till en början var påvarna inte suveräna, även om de med hjälp av ett förfalskat donationsbrev försökte hävda det, för kyrkostaten var egentligen ett län i det Tyskromerska riket. Först 1274 efter en långvarig konflikt mellan kejsarna och påvarna erkände de förstnämnda att kyrkostaten var en suverän stat.

Motpåve

En motpåve var en rivaliserande påve som inte var allmänt erkänd av kyrkan.

Italiens enande

Kungariket Sardinien kom att leda enandet i norr. De bildade allians med Frankrike mot Österrike. Frankrike och Sardinien vann ett krig mot Österrike och erhöll vissa delar av dagens Italien.

I söder intog Garibaldi från Sicilien de södra delarna och överlämnade styret av dessa stater till Sardinien. 1861 utropas kungadömet Italien.

1866 tog Italien Preussens sida i ett krig mot Österrike. Preussen vann detta krig vilket medförde att Italien erhöll Venedig.

1870 utbröt ett krig mellan Preussen och Frankrike, som en del av Tysklands enande. Italien tog åter Preussens sida och efter vinst erhöll Italien Rom, som blev huvudstad 1870.

Sicilien

Sicilien och södra Italien var under arabisk och bysantinsk kontroll på 1000-talet när normandiska riddare erövrade området och bildade ett självständigt rike, från 1130 med namnet kungadömet Sicilien. 1282 Splittrades riket när ön Sicilien gjorde sig självständigt efter ett uppror. Det nya riket kom att kallas för "kungadömet Trinacria" medan fastlandsdelen fortsatte att heta "kungadömet Sicilien" även om det vanligen kallades för "kungadömet Neapel". När dessa riken sedan styrdes av gemensamma kungar kom de i vardagligt tal att kallas för de "Bägge Sicilierna", men det var först 1815 som det namnet blev officiellt antaget.

Friuli , Verona och Aquileia

Friuli var ett betydelsefullt langobardiskt hertigdöme i nordöstra Italien som bildades i samband med den langobardiska erövringen av Italien år 568. Namnet Friuli är en förvanskning av namnet på centralorten Forum Julii. Hertigdömet överlevde den frankiska erövringen av langobardernas rike år 774 och ombildades senare till ett markgrevskap. Men detta län drogs in till kronan i början av 900-talet. Några decennier senare bildades markgrevskapet Verona som hade nästan samma utsträckning som det gamla Friuli. Dess centralmakt skulle emellertid försvagas kraftigt under de följande seklerna och "markgreve av Verona" kom mer att bli en hederstitel än en verklig härskartitel. I freden i Konstanz 1183 bekräftades det omfattande självstyre som de norditalienska städerna de facto hade skaffat sig långt tidigare och markgrevskapet kan därmed betraktas som upplöst. I dess ställe hade patriarken av Aquileia år 1077 bildat ett andligt furstendöme som omfattade en stor del av det forna markgrevskapet (däribland ett hertigdöme vid namn Friuli). Själva staden Verona kom att bilda en stadsrepublik som blev dominerad av ätten della Scala innan den erövrades av Venedig 1405. Även patriarkatet Aquileias världsliga besittningar blev erövrade av Venedig år 1420.

Benevento , Capua och salerno

När Italien erövrades av langobarderna i slutet av 500-talet bildade en del av dem hertigdömet Benevento i södra Italien. När Karl den store erövrade Langobardernas rike blev Benevento ett furstendöme som för det mesta lyckades bevara sitt oberoende. Det splittrades dock i tre delar år 840 (Benevento, Capua och Salerno). Alla dessa så kallade langobardiska furstendömen erövrades av normanderna på 1000-talet och uppgick i kungadömet Sicilien som bildades 1130. En liten spillra av Benevento blev dock en del av Kyrkostaten och skulle, bortsett från 1806-1815 då Napoleons utrikesminister Talleyrand var dess furste, förbli styrt av påven fram till Italiens enande 1860.

Monferrato

Monferrato var ett markgrevskap som låg mellan Turin och Milano. Från och med 1306 härskade en sidogren till det bysantinska kejsarhuset där. När denna ätt dog ut förenades Monferrato efter en kort tid av spanskt styre med hertigdömet Mantua. Som en följd av det mantuanska tronföljdskriget erövrades norra Monferrato av Savoyen 1631. Resten av Monferrato förenades med Savoyen 1708 när dess furstehus dog ut.

Italien och första världskriget

Österrikarna organiserade sig och svarade med en attack riktad mot Venedig. Kriget slutade med vapenstilleståndet november 1918. Efter kriget fick Italien allt land söder om Brennerpasset och territorier kring Trieste. Trots det rådde det oroligheter och missnöje. Man menade att man borde fått mer land av Österrike-Ungern med tanke på insatsen mot dem under kriget. Det var i detta klimat Benito Mussolini kom till makten 1922.

Italien och andra världskriget

Italien under ledning av Benito Mussolini var en av axelmakterna under andra världskriget. Mussolini trodde att kriget skulle gå snabbt och att man skulle kunna utöka sina kolonier på bekostnad av de allierade. Efter en mindre inledande offensiv besegrades Italien snart i Nord- och Östafrika av de brittiska styrkorna. Italiens områden i Östafrika ockuperades snart helt men i Nordafrika stannade motoffensiven upp då styrkor skickades till Grekland då man invaderade landet via Albanien i oktober 1940. Italienarna lyckades med stor hjälp av tyskarna driva ut britterna från Grekland och de italienska trupper var en stor del av de som ockuperade landet.

I medelhavet misslyckades den italienska flottan att besegra de brittiska flottstyrkorna (en bidragande faktor till detta var brist på bränsle och det förödande anfallet mot Taranto) vilket ledde till att britterna kunde förse sina trupper i Nordafrika med förråd och fortsätta kriget där.

1943, efter det att de tysk-italienska styrkorna i Nordafrika slutligen besegrades av britterna och de amerikanska styrkorna som landsattes i Operation Torch och efter att de allierade erövrat Sicilien var stödet för Mussolini och kriget svagt bland det italienska etablissemanget. För de allierades del påbörjades en lång offensiv som gick relativt långsamt bland annat på grund av den bergiga terrängen som var lätt att försvara. De tysk-italienska styrkorna besegrades inte förrän våren 1945.

Italien efter andra världskriget1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Italien har bidragit till att forma den kulturella och samhälleliga utvecklingen i hela medelhavsområdet och har haft stort inflytande över europeisk kultur i övrigt. Betydande kulturer och civilisationer har existerat där sen förhistorisk tid. Greker bosatte sig på den italienska halvöns sydspets under 900- och 800-talet f.Kr. Efter Magna Graecia dominerade etruskerna och icke minst romarna denna del av världen i flera århundraden. Under medeltiden och renässansen var Italien ett kärnområde för europeisk religion, filosofi, vetenskap och konst.

 

Etruskerna

Etrusker(latinetrusci eller tusci, av grekerna kallade tyrrhenoi, "tyrrhener" kallas det folk som under forntiden levde i mellersta och norra Italien. Det etruskiska riket kallas även Etrurien (lat. Etruria), vilket i sin tur utgör ett historisktlandskap som sedermera kallades Tuscia, varav det moderna namnet Toscana uppkommit. Många städer här  är äldre än Rom.

Historikern Herodotos förde vidare en sägen om etruskerna, att de invandrat till Italien sjövägen från Lydien i Mindre Asien. Herodotos tänkte sig att folk utvandrade i massor på grund av hungersnöd, och seglade västerut där de slog sig ned vid Italiens västkust. En annan teori är att etruskerna som nation uppstod i Italien och att de därmed var infödda, snarare än inflyttade. Den formulerades först av den grekiske historikern Dionysios av Halikarnassos. En tredje teori som förts fram är att de skulle ha kommit till Italien landvägen över Alperna, först tagit Po-dalen i besittning och därefter utbrett sig till mellersta Italien. Under 1800-talet utspelades häftiga akademiska strider i Tyskland mellan företrädarna för olika teorier om etruskernas härkomst. Under senare tid har emellertid de allra flesta forskare inom ämnet enats om att infödings-teorin har mest stödjande evidens. Exakt hur den kulturella processen som resulterade i den etruskiska kulturens framgång gick till, tvistar man dock fortfarande om. Spelade exempelvis grekerna och fenicierna en viktig roll i etruskernas utveckling, eller var den ökande kontakten ett resultat av den tilltagande komplexiteten i deras kultur?

Etruskerna blev aldrig fler än italierna men kom med tiden att härska över dessa, främst med hjälp av sin tekniskt sett överlägsna civilisation.

På 500-talet f.Kr. besteg en etruskisk dynasti, tarquinerna, kungatronen i Rom. I allians med Karthago drev de bort de grekiska kolonisterna och säkrade makten över Tyrrhenska havet. Ganska snart råkade hela det etruskiska samhället dock in i en djup kris. Tarquinerna avsattes i Rom och befolkningen i Latium gjorde uppror, och det följdes av andra uppror bland grannfolken i Apenninerna. Också till sjöss pressades de tillbaka. På 300-talet kunde de inte längre göra motstånd mot de framträngande romarna som erövrade stad efter stad.

Språket har varit ett mysterium, och även om man lyckats tyda skriften, har tolkningen förblivit osäker. Vissa forskare tror att etruskiskan tillhörde ett språk som före indoeuropéernas ankomst talades i hela Medelhavsområdet.

Mellan 800- talet och 700-talet f. Kr. kan man börja tala om en etruskisk civilisation eller en etruskisk kultur.

Den etruskiska kulturen blomstrade mellan 700-talet och 300-talet f.Kr. Utvinning av metaller, hantverk och handel skapade stora rikedomar för den härskande klassen som bodde i städer och utvecklade en smak för lyx och överflöd. Detta återspeglas i gravfyndens dyrbara och raffinerade föremål. Grekiska historieskrivare talar om ett stort havsvälde som på 600-talet och 500-talet f.Kr. sträckte sig från landet söder om Tibern och ända upp till floden Po.

Här fanns en lös sammanslutning av tolv självständiga städer som förenades etniskt och kulturellt, språkligt och religiöst.

 

Ibland har man talat om etruskerna som ett särskilt mystiskt folk. Man vet att de hade en mängd olika metoder för att sia om framtiden och de hade rikt utvecklade begravningsseder. Genom gravfynden har man fått stor kunskap om etruskernas dagliga liv.

 

 

Romarna

 

Forum Romanun bild 2008

 

 

 

Magnus Stridsberg © 2010 • epost • blogg

Lite årtal»

Forskning om etruskerna

Den enskilt mest betydande boken för spridningen av etruskisk historia till den engelsktalande delen av befolkningen, var antagligen den brittiske konsulenGeorge DennisCities and Cemeteries of Etruria från 1848. På motsvarande vis spelade A. Noël des Vergers L'Étrurie et les Étrusques från 1862-64 en betydande roll för den franskspråkiga befolkningen. Bilden av etruskerna som spreds i Europa under den tiden gjorde inte ett alltför stort intryck på vissa kommentatorer; den tyske filosofen och filologenFriedrich Nietzsche benämnde dem "de dystra etruskerna".

ROM RIKET »

312 Romarnas första stora vägbygge, Via Appia, färdigställs.

73-71 Slavar ledda av Spartacus gör uppror i Italien, de besegras av Crassus. 

49-45 Julius Caesar korsar floden Rubicon och utlöser därmed ett inbördeskrig mot Pompejus och hans anhängare. Julius Caesar segrar och blir utnämnd till diktator på livstid.

År9 Germanerna gör uppror och frigör sig från romerskt styre när de i slaget vid Teutoburgerskogen utplånar tre romerska legioner.

79 Städerna Pompeii och Herculaneum förstörs när vulkanen Vesuvius får ett utbrott.

80 Colosseum invigs och Titusbågen byggs.

122-127 Hadrianus mur uppförs längs gränsen i Britannien..

167 En fruktansvärd pestepidemi som dödar en fjärdedel av Romarrikets befolkning kulminerar..

251-266 En ny stor pestepidemi drabbar Romarriket.

303 Diocletianus återinför förföljelserna av kristna, vilket sker främst i den östra rikshalvan.

313 Förföljelserna av de kristna avslutas efter toleransediktet i Milano och de får en gynnad ställning under Konstantin den stores styre.

.

380 Arianismen förbjuds till förmån för katolicismen.

529 Justinianus stänger filosofskolorna i Athen.

542 Justinianska pesten bryter ut och blir endemisk för en lång tid framåt

PLEBEJER OCH PATRICIER

 

 

Plebejerna var ”vanligt” folk (småbrukare, köpmän, hantverkare). De ägde sällan mycket jord, och för det mesta ingen alls, men de var fria romerska medborgare. Plebejerna hade ofta en klientrelation till patricierna vilket innebar att i utbyte mot juridiskt och ekonomiskt skydd från patricierna var de skyldiga en villkorslös trohet som att rösta på dem i olika val, bland annat i senatsvalen. De kunde också få i uppdrag att misshandla personens motståndare. Plebejerna tröttnade snart på detta och i nästan 200 år krävde de jämställdhet mellan dessa två politiska klasser. Striderna som pågick gällde allt från giftermål till handel. Patricierna gav med sig på vissa punkter, och plebejerna fick rätt att inlägga veto mot senaterna. De fick också tillfälle att skriva plebejernas tolv lagtavlor. Dessa ställdes sedan upp på Forum Romanum, stadens centrala torg. Rika plebejer kunde till slut ta en plats i senaten.

 

Beslut av plebejerna kallades oftast för plebiscit, vilket antydde att dessa beslut ursprungligen inte ansågs vara gällande för andra grupper än plebs.

 

Patricier (latin patricius, patricii "ättlingar till fäderna", av pater, fader) titulerades i antikens Rom personer från de ätter vars huvudmän under kungatiden, det vill säga före 509 f.Kr., tillhörde senaten. Dessa ätter kallades gens, till exempel gens Iulia.

 

Begreppet patricier (som grupp Patriciat) används även om de släkter som i bl.a. vissa tyska och italienska städer under tidig medeltid och nyare tid utgjorde det övre skiktet i samhället och vars medlemmar, till skillnad från andra borgare, hade rätten att väljas till rådsherrar eller andra högre ämbeten (tyska: Ratsfähigkeit). Många adelsätter i Europa härstammar ifrån dessa patricier.

 

I vidare mening kan patriciatsbegreppet även användas om ett i praktiken styrande skikt inom den styrande eliten, även i historiska sammanhang där det inte föreligger formella regler som utesluter andra grupper.

SAMNITER

Samniter var flera italiska folk som bebodde området Samnium i delar av nuvarande Kampanien, Apulien, Molise, Abruzzo och Basilicata. De talade det italiska språket oskiska. Samniter är egentligen ett samlingsnamn för fyra italiska folkstammar: caracener, caudier, hirpiner och pentrer. Dessa gick också under namnet samnitiska förbundet. Vissa källor nämner en femte folkstam: frentaner.

Kung Pyrrhus

Kung Pyrrhus i Epireus, den dugligaste av samtidens fältherrar,

blev av tarentinarna kallad till hj

ä

lp i deras krig mot romarna.

Han tågade till Italien,

uppfylld av stolta

planer på att uträtta

något liknande i väster, som Alexande

r den store utfört i öster,

men fick snart lära känna, at

t romarna var helt andra

motståndare än perserna. Väl segrade han över dem i två slag,

men led därunder stora förluster,

och då man efter det sista av

dem lyckönskade honom till segern, utropade han: "En sådan

seger till, och jag är förlorad!" Härav kommer det välbekanta

uttrycket "en pyrrhusseger" om

en alltför dyrköpt seger.

Pyrrhus segrar slutade också

med nederlag, och år 275 F måste

han dra sig tillbaka från Italien

KARTAGO/ KORINT

 

Karthago grundades ursprungligen omkring år 814 f.Kr. i Nordafrika av fenicier från Tyrus. Kring grundläggningen har åtskilliga myter spunnits, vilka överlevt i grekisk och latinsk litteratur. Traditionen håller för att staden grundades av drottning Dido som flytt Tyrus sedan hennes makthungrige broder Pygmalion mördat hennes make. Medförande stadsguden Melqart slog hon först läger i Byrsa. Staten blev en stormakt och en framstående handelsstat, som dominerade västra delen av Medelhavet redan innan Rom blivit en stad.

Karthago var huvudstaden i det feniciska handelsriket med samma namn med andra stora städer som Hadrumetum, Kerkuan, Leptis Magna och Utica..

 

KORINTH

Namnet "Korinth" har förgrekiska rötter och kommer troligen från ett pelasgiskt språk, vilket tyder på att det vid Korinth fanns en mykensk palatsstad liknande dem i Mykene, Tiryns och Pylos.

 

Enligt en legend ska Sisyfos ha grundat en kungaätt i Korinth, och det var i Korinth som Jason övergav Medea. I Iliaden sägs staden höra till Agamemnons rike, och dess äldsta namn var Efyra. Tidigt sällade sig dock till den ursprungliga befolkningen nybyggare från andra sidan havet, i synnerhet fenicier, som utövade ett betydligt inflytande på staden. Bland annat hade dess Afroditedyrkan påtaglig inverkan av den feniciska Astarte.

 

Vid dorernas invandring på Peloponnesos underkuvades även Korinth, och sagorna uppger herakliden Aletes som dess förste doriske härskare. Emellertid verkar det merkantila liv som följde på stadens läge ha hindrat det doriska elementet att där vinna en lika stor övervikt som på andra ställen. Från mitten av 900-talet f.Kr. härskade i Korinth bakchiaderna.

Efter en belägring 146 f.Kr. lät den romerske fältherren Lucius Mummius utplåna Korinth. Vid sitt intåg i staden lät han avrätta alla män och sälja kvinnor och barn som slavar. Händelsen markerade slutet för det achaiska förbundet och gav Mummius binamnet ”Achaicus”. Arkeologiska fynd tyder på att en mycket liten befolkning fortlevde under de följande åren, men det var först omkring 100 år senare, 44 f.Kr., som Julius Caesar på nytt grundade staden under namnet Colonia laus Iulia Corinthiensis strax innan han blev mördad.

 

Enligt Appianos var de nya bosättarna frigivna slavar från Rom. Under den romerska tiden blev staden provinsen Achaeas huvudstad. Detta nya Korinth lyckades under den romerska kejsartiden återvinna en del av det gamlas välstånd och glans. Staden blev välkänd för sin rikedom och ökänd för invånarnas luxuösa, omoraliska seder. Stadens befolkning var en blandning av romare, greker och judar.

Germanska stammarna Cimbrerna och Teutonerna

 

Cimbrer, eller kimbrer, var ett talrikt och mäktigt germanskt folk vars hemland av antika författare förläggs till Cimbriska halvön, det vill säga till det som i dag är Jylland. Mot slutet av andra århundradet f. Kr. utvandrade större delen av folket med kvinnor och barn för att i sydligare trakter söka sig nya bostäder. När de 113 f. Kr. visade sig i Noricum, nuvarande Steiermark och Kärnten i Österrike, drog de sig på romersk uppmaning tillbaka men blev vid Noreia försåtligt överfallna av romarna, vilka emellertid led ett blodigt nederlag.

 

Vägen till Italien stod nu öppen, men cimbrerna vände sig mot Gallien. Där slog de 109 f. Kr. i grund en romersk här. Först sedan ytterligare några romerska härar besegrats, bland annat vid Arausio (Orange, Sydfrankrike) 105 f.Kr., tågade cimbrerna in i Italien.

 

Slutligen besegrades cimbrerna av den romerske fältherren Marius vid Vercellae (Vercelli, Norditalien) 101 f.Kr. Därmed var denna folkstam förintad. Men i det gamla hemlandet på Jyllands nordligaste spets bibehöll sig ännu under första århundradet e. Kr. en liten kvarleva av det fordom mäktiga folket.

 

Teutoner (latin:Teutoni eller Teutones) var ett antikt germanskt folk som omnämndes tidigt av Strabon och Velleius Paterculus. Enligt Ptolemaios' karta levde de på Jylland; Pomponius Mela placerar dem i Skandinavien (Codanonia). Tillsammans med cimbrerna invaderade de Gallien under slutet av 100-talet f.Kr. och drog söderut mot Italiska halvön. De besegrades dock år 102 f.Kr. av den romerske generalen Marius vid nuvarande Aix-en-Provence i Slaget vid Aquae Sextiae.

 

Detta folk har gett upphov till det tidigare engelska namnet teutons för germanska folk i allmänhet.

Romarrikets statsskick och förvaltning

 

Romerska kungadömet

753–509 f.Kr.

 

Romerska republiken

509–27 f.Kr.

 

Romerska kejsardömet

27 f.Kr.–395 e.Kr.

 

Västromerska riket

395–476

 

Östromerska riket

395–1453