Storbritanniens historia

Innan vi går in på mer fakat om England så vill vi berätta om len sanning eller legend som finns för Historien.

Kung Artur (engelska: King Arthur, walesiska: Y Brenin Arthwr) är en legendarisk brittisk ledare som enligt medeltida historia och äventyrsberättelser ledde försvaret av Storbritannien mot saxarnas invasion i början av 500-talet. Detaljerna i berättelsen om Artur består i huvudsak av folksägner och litterära påfund, och hans historiska existens diskuteras och ifrågasätts av moderna historiker.

De äldsta källor som nämner Arthur är Historia Britonum ("Britanniens historia") av Nennius

Hos Nennius förekommer bland annat de äldsta i skrift bevarade sägnerna om kung Artur. Annales Cambriae (eller The Annals of Wales, "Wales annaler")och  från 900-talet Culwch ag Olwen (Culwch och Olwen) är en walesisk saga som ingår i Mabinogion och som tros ha skrivits ca 950 e.Kr. eller något senare.Culwch måste utföra fyrtio uppgifter som han fått av jätten Ysbaddaden tillsammans med några av kung Arturs riddare för att få gifta sig med Ysbaddadens dotter Olwen. Nennius beskriver främst hur Arthur ledde kelterna till seger i tolv fältslag mot saxarna, men återger också ett par sägner om hans hund Cabal och hans son Anir.

Anir var en son till kung Arthur som denne dödade och sedan begravde vid en källa som kallades för Licat Anir. Hans grav ändrar storlek hela tiden så att man inte kan få samma mått två gånger om man mäter den. Anirs öde står skrivet i en text från 800-talet och är inte längre ett levande inslag i legenden.

Loholt var en son till kung Arthur som nämns i vissa medeltida versioner av Arthurlegenden. Han beskrivs som en god riddare. I en medeltida roman som heter Perlesvaus, och i vissa senare berättelser som bygger på den, blir Loholt mördad av sir Kay.I Perlesvaus är Loholt son till drottning Guinevere, som enligt denna variant dör av sorg när han dör. I andra verk där Loholt är med är han i allmänhet Arthurs oäkta son med en kvinna som heter Lionors.

I Annales Cambriae anges en tidsram för när legenden utspelar sig: slaget vid Badon år 516 Slaget vid Badon var Arthurs största seger mot saxarna. I Historia Britonum från 800-talet beskrivs slaget på följande sätt:"Det tolfte var slaget vid Badon, i vilket niohundrasextio man stupade för ett enda anfall från Arthur. Alla dessa män nedgjordes av Arthur själv och han segrade i varje sammandrabbning."Slaget nämns även i en mer samtida källa, skriven av Gildas Badonicus i mitten av 500-talet, men den nämner inte någon Arthur. Gildas skriver:"Därefter gick segern till våra landsmän, så att Herren med detta folk kunde utsätta deras fiender för prövningar (som han tenderar att göra) likt ett sentida Israel för att få reda på om de älskar honom eller inte. Detta varade ända till året då Badon-höjden belägrades. Detta var praktiskt taget den sista segern över uslingarna, och verkligen inte den minsta

Slaget vid Camlann år 537. var enligt Arthurlegenden Kung Arthurs sista slag där han också avled. Hans son Mordred stred på motsatt sida och far och son dödar till sist varandra. Var slaget stod, eller om det överhuvudtaget ägt rum är, liksom hela Arthurlegenden, omdebatterat. I De brittiska kungarnas historia av Geoffrey av Monmouth står det att Camlann är en å i Cornwall.Enligt Annales Cambriae, den krönika från 900-talet var det år 537 e.Kr (eller 539 enligt en altenativ tolkning av källans kronilogin). I Annales Cambriae framgår det egentligen varken att Mordred var son till Arthur eller att de inte slogs på samma sida.Enligt Geoffrey av Monmouth stod slaget år 542.I dessa båda källor kallas inte Arthur för kung, vilket han däremot gör i Culwch ag Olwen,

Geoffrey av Monmouth

Geoffrey skrev flera intressanta verk. Det tidigaste som gavs ut var Prophetiae Merlini eller Merlins profetior som Geoffrey skrev före 1135. I verket presenteras en serie apokalyptiska berättelser som om de vore tidigare verk av Merlin - en gestalt som innan Geoffreys bok publicerades var känd som Myrddin. Man har antagit att Geoffrey ändrade namnet för att undvika den pinsamma associationen med det franska ordet merde. Då detta verk om den legendariske profeten var det första som publicerades på ett ickebrytonskt språk, lästes det flitigt, och dess profetior togs också för sanningar ungefär som Nostradamus' profetior flera sekler senare. Geoffrey av Monmouth använde det befintliga materialet till sin beskrivning av en hövisk medeltidsfurste. Geoffreys författarskap har sedan utgjort grunden för den Arturtradition som är känd världen över. Fristående berättelser har fötts ur traditionen för att senare inkorporeras i den. Det är i denna senare tradition som gestalterna Merlin, Perceval och Galahad och historien om Riddarna av runda bordet lagts till berättelsen om Arthur. Under tiden försköts i praktiken tidsramen; Arthur började till exempel kallas kung av England vilket gjorde honom till nationalsymbol även för sina fienders ättlingar, och miljöbeskrivningen blev allmänt anakronistisk så att man får intrycket att han levde under högmedeltiden. Ett vanligt motiv i den medeltida Arturlegenden är sökandet efter den heliga Graal.Geoffreys sista verk var Vita Merlini, Merlins liv, som skrevs mellan 1149 och 1151. Här återger Geoffrey sin egen version av äldre walesiska traditioner.

Sir Thomas Malory,

Han skrev Le Morte d'Arthur (eller Le Morte Darthur) "Arthurs död",  som är en av de äldsta nedtecknade texterna om legenderna om kung Arthur på engelska. Verket skrevs av Thomas Malory under dennes fängelsetid. Det var färdigställt 1469 och trycktes första gången av William Caxton 1485. En nära nog komplett handskrift av Malorys verk har bevarats (det så kallade Winchester-manuskriptet) och återfanns 1934. Spår av trycksvärta på manuskriptet har analyserats och visade sig härröra från Caxtons tryckeri. Ändå skiljer sig Winchester-manuskriptet och Caxtons tryckta version på många punkter. Malory har i sitt verk sammanställt legender om kung Arthur och hans riddare från många olika källor på latin, franska och engelska. Le Morte d'Arthur är ett av de klassiska verken i den engelska litteraturen och utgjorde under lång tid den viktigaste informationskällan till Arthur-legenderna. Dessa legender utgör en sago-cykel som förutom kring kung Arthur själv kretsar runt andra mytologiska gestalter från den keltiska mytologin: bland andra Guenever, Lancelot, Galahad, Mordred, Bors, Perceval och Merlin.

Riddarna av Runda Bordet

Enligt Thomas Malory i hans verk Morte d'Arthur, fanns det ursprungligen 150 riddare som "belägrade" det Runda Bordet. Kung Leodegraunce tog med sig 100 av dem, inklusive sig själv

 Enligt legenden om runda bordet fick kung Leodegraunce detta bord i gåva från kung Uther Pendragon. Han gav bort bordet till Uthers son kung Arthur när denne gifte sig med hans dotter Guinevere.,

Trollkarlen Merlin valde 28 män att fylla de tomma stolarna och kung Artur valde Galdwin och Tor; de återstående 20 stolarna var kvar för dem som var värdiga desamma; den 151:e stolen var tillägnad den heliga graal.

En lista över samtliga riddare och deras vapenrustning beskrivs i Theatre of Honour (1622) av Andrew Fairne.

Runda Bordets riddare fortsatte sitt sökande efter lyckan, men deras huvudsakliga bedrift var att finna den heliga graal.Bland de mer kända av riddarna av Runda Bordet märks Sir Lancelot (förebilden för trohet, tapperhet, moralisk svaghet i kärlek och ruelse); Sir Galahad (kyskkhet); Sir Gawain (hövlighet); Sir Tristan (mest känd för sin romans med Isolde); däremot visade Sir Kay sig vara en brutal, skrytsam riddare och Sir Mordred var en trolös och förrädisk riddare.Ännu idag finns det i Storbritannien en Riddarna av Runda Bordet-klubb, som påstår sig vara den äldsta "sällskapsklubben" i världen. Den grundades 1722 och bland dess medlemmar genom åren kan nämnas David Garrick, Charles Dickens och Sir Henry Irving.Det Runda Bordet finns att beskåda i en angränsande byggnad till katedralen i Winchester i England.

Bland de mer kända av riddarna av Runda Bordet märks Sir Lancelot

 Lancelot var i keltisk mytologi en av huvudhjältarna vid kung Arthurs hov, fader till Galahad.

Lancelots främsta personlighetsdrag är hans lättantända hjärta. Detta har gjort honom till en av de mer framträdande hjältarna vid hovet men förhindrade honom också från att nå fram till den heliga Graal. Han förälskade sig i kung Arthurs hustru, drottning Guinevere, vilket ledde till alla tres undergång och slutet för sagorna om kung Arthur och hans riddare.

Gestalten Lancelot dök upp sent i utvecklingen av materialet kring kung Arthur, men hans starka emotionella sida har gjort honom till en mycket omtyckt gestalt.

Gawain är en av riddarna vid kung Arthurs hov och dessutom kungens systerson..Synen på Gawain varierar i olika ländernas sagor. Den franske Gawain används som skurk, han blir ofta osmickrande jämförd med sagans hjälte. Medan han i England och Wales är den bäste riddaren och en allmän förebild, vilket framför allt kan ses i "Sir Gawain och den gröne riddaren".I Morte d'Arthur så har Malory mer använt sig av den franska synen på Gawain. Här har även Gawain fått sällskap av fyra bröder, Agravain, Gaetris och Gareth samt sin elake halvbror Mordred. Efter det att Lancelot dräpt Gaetris och Gareth så leder stridigheterna mellan Gawain (som får med sig kung Arthur) och Lancelot till slutet för både kung Arthur, Gawain och Mordred.

Sir Tristan (mest känd för sin romans med Isolde)

Tristan var även en av riddarna kring Kung Arthurs runda bord.

Berättelsen om Tristan och Isolde är en keltisk saga i genren "flyktsagor", som under medeltiden publicerades som en roman breton. Den har senare gett upphov till flera franska versioner, varav den mest kända är den av Thomas d'Angleterre från omkring 1180. Denna version kom i en modern version av Joseph Bédier 1900. Sagan har också bearbetats av Gottfried von Strassburg till den berömda versroman som inspirerade Richard Wagner till hans opera Tristan och Isolde.

 Tristan var systerson till kung Mark av Cornwall och Isolde var dotter till kungen av Irland. Tristan eskorterade Isolde för att hon skulle stå brud åt hans morbror och länsherre, men av misstag drack de båda av en kärleksdryck som Isoldes mor anförtrott åt en av hennes tjänarinnor och som var menad åt Isolde och kung Mark. För Isoldes skull sviker Tristan sin plikt som vasall.Den förmodligen ursprungliga keltiska versionen av berättelsen om Tristan och Isolde innehåller inslag som kan ha inhämtats från grekisk mytologi och i efterföljande franska verk varierar fortsättningen på den tragiska kärlekshistorien. Gestalten Tristan och flera andra i berättelsen kan möjligen vara baserade på historiska gestalter.

 Sir Kay en brutal, skrytsam riddare !?

Kay var en hjälte i keltisk mytologi som inlemmades i sagorna kring kung Arthur. I Culwch ag Olwen kallas han Cei eller Cai och är en mycket skicklig hjälte som överglänser de andra av Arturs krigare vid flera tillfällen. Sir Kay var Arthurs fosterbror och son till sir Hector. I en mycket vanlig version av händelseförloppet när Arthur drog svärdet Excalibur ur stenen, var det för att hjälpa Kay som hade glömt sitt svärd inför en tornering eller liknande. (Enligt någon variant skulle den där torneringen avgöra vem som skulle bli kung över Britannien eftersom ingen av tronpretendenterna hade lyckats dra Excalibur, vilket var det verkliga provet.) När Arthur hade dragit Excalibur blev han erkänd som kung.

Kay och Hector var de första som knäföll för honom, vilket han upplevde som ganska obehagligt eftersom de ju var hans familj. När Arthur hade blivit kung flyttade Kay hem till honom i Camelot och fick som jobb att organisera alla vardagssysslor. Han körde ganska hårt med Gareth när denne kom dit.I de flesta versioner av legenden är Kay hederlig, men i en variant är han raka motsatsen. Han mördar Arthurs son Loholt, blir fördriven från hovet och allierar sig med Arthurs fiender.Sir Mordred som ansågs  vara en trolös och förrädisk riddare.

 Galahad är en själsren gestalt i Frankrikes och Englands keltiska mytologi, son till Lancelot och Elaine.

I sökandet efter den heliga Graal efterträdde Galahad Perceval som den ende som var tillräckligt själsren för att träda i Graals närhet. Under medeltiden utvecklades Galahad till ett fromhetsideal som alla kristna hjältar skulle eftersträva. I sägnerna om honom framträder alla andra gestalter som tyngda av olika svagheter.

Perceval, var en hjälte i keltisk mytologi som inlemmades i sagorna kring kung Arthur.

Perceval lämnade det Arthurska hovet och blir den förste sökaren av den heliga Graal. Han avlöses i sitt sökande av den ännu ädlare riddaren Galahad som till slut blir den som finner den heliga bägaren. I andra versioner så finner han den heliga graal och blir en eremit som får smeknamnet "Fiskarkungen". Perceval förekommer tidigt i Chrétien de Troyes' verk Perceval le gallois och Wolfram von Eschenbachs Parzival. Utanför Arthursagorna är han idag förmodligen mest känd genom Wagners opera Parsifal från 1882.

Merlin var i den brittiska, keltiska mytologin en trollkarl vid kung Arthurs hov.

Han har blivit en symbol för trollkarlar även utanför Storbritannien.Enligt legenden ska han ska ha fötts i Carmarthen i Wales och var son till en nunna och en demon. När han var ung övertalar han kung Vortigern att gräva upp två drakar som slåss med varandra. De skulle symbolisera England och Wales. Senare ärver Merlin sin roll vid hovet i Gwynedd av föregångaren Gwydion. Han använder där sina trolldomskonster till att ge råd, sia om framtiden och ibland ingripa i händelserna bl.a. så ska han ha fraktat stenarna vid Stonehenge från Irland till England och gett hjälp till kung Uther genom att ge honom en trolldryck så att han ser exakt ut som Igraines gemål hertig Gorlois och därmed kan älska med henne. Senare föder hon kung Artur. I en berättelse där han själv har huvudrollen förförs han av nymfen Viviane (eller Nimue) som lockar av honom hans kunnande och vänder det mot honom. Det var också Merlin som mottog svärdet Excalibur av "damen i sjön" Gestalten Merlin går att spåra bakåt till den förtryckte profeten Myrddin som lämnade samhället och sökte direktkontakt med naturen. Dennes namn latininserades till "Merlinus" av Monmouth. Den form hans gestalt har idag härstammar främst från Malroy som var den som förband honom med kung Arthurs hov. Merlin sägs leva baklänges i tiden, varför han kunde lära sig det förflutna och kände framtiden.

Mordred var i den brittiska, keltiska mytologin son till kung Arthur och dennes syster.

I vissa varianter är det Morgaine, mer känd som Morgan le Fay, som är mor till Mordred. I andra varianter är Morgan le Fay och Mordreds mor systrar både till varandra och Arthur.

Mordred var den som förorsakade kung Arthurs död och hovets slutgiltiga undergång precis som trollkarlen Merlin förutspått. Han var kungens illegitime son och sattes därför ut i sjön men upphittades dock av en främling och uppfostrades av honom.Geoffrey av Monmouth,ansåg att  Mordred  var Arthurs systerson, men inte hans son. Incesthistorien tillkom på 1200-talet och finns med i Le Morte d'Arthur av Thomas Malory. Mordred beskrivs av både Monmouth och Thomas Malory som en bitter och ondskefull gestalt i ett hov av i övrigt godhjärtade och ädla riddare.I den äldsta källan som nämner Mordred/Medraut, Annales Cambriae från 900-talet, är dock uppgifterna betydligt mer knapphändiga. Det noteras kort och gott att både han och Arthur dog i Slaget vid Camlann, och ingenting om relationerna dem emellan.

Ännu idag finns det i Storbritannien en Riddarna av Runda Bordet-klubb, som påstår sig vara den äldsta "sällskapsklubben" i världen. Den grundades 1722 och bland dess medlemmar genom åren kan nämnas David Garrick, Charles Dickens och Sir Henry Irving.

Det Runda Bordet finns att beskåda i en angränsande byggnad till katedralen i Winchester i England.

Englands historia

Ön Storbritannien befolkades vid istidens slut. Förenade Kungariket, United Kingdom, som i Sverige brukar kallas Storbritannien, bildades först 1707.

Förhistoria (-43)

Innan romarnas ankomst beboddes öarna av kelter, besläktade både till språk och kultur med gallerna i nuvarande Frankrike. Kelterna hade troligen kommit till öarna som en krigarelit omkring år 600 f.Kr.. Deras kultur och språk hade sedan antagits av den existerande befolkningen. Få spår av de förkeltiska invånarna finns kvar.

Redan innan England och Wales hamnade under romerskt styre hade en påverkan därifrån börjat märkas. Genom Caesars erövring av Gallien hade deras keltiska grannar på andra sidan Engelska kanalen blivit en del av imperiet och den geografiska närheten medförde en spridning av den påverkan på kulturen det förde med sig. Genom att folkgrupper som bellovaci och belgierna begav sig över kanalen fanns även en mer direkt påverkan.

Bellovaci var bland det kraftigast och talrikt av Belgic stammar av north-eastern Gaul erövrat by Julius Caesar i 57 BC. Det känt fortlever i dag i den franska staden av Beauvais, kallas också  Romansen Caesaromagus.

Det första romerska försöket att erövra Storbritannien gjordes av Julius Caesar år 55- och 54 f.Kr., men det dröjde till kejsar Claudius 43 e.kr tills öarna blev romerska.

Vid romarnas invasion bestod öarna av ett relativt stort antal keltiska folkgrupper. De var ofta i strid med varandra och utgjorde inget större problem för romarna.

Romartiden (44-410)

Hadrianus mur

Under det första århundradet av romerskt styre förekom ett antal uppror. Ett av de mer betydande upproren leddes av drottning Boudicca, som var ledare för folkgruppen Iceni. Dessa, tillsammans med folkgrupperna Trinovantes och Catuvellauni skövlade bland annat den romerska huvudorten Londinium, föregångaren till dagens London. Iceni besegrades slutligen i ett slag och drottningen tog sitt liv.

Claudius hade inte erövrat hela ön. Skottland kom att förbli utanför det romerska imperiet, men steg för steg erövrades resten av ön. Under Agricula erövrade Wales och i Anglesey förstördes centret för druidkulten.

År 84 anfölls romarna av kaledonierna under Calgacus. De blev slagna (troligen vid Aberdeenshire), men de flesta kaledonska soldater lyckades fly.

Under Hadrianus regeringstid byggdes den mur som bär hans namn, Hadrianus mur. Den kom att bli viktig, inte bara som försvarsanläggning, utan även som kommersiellt centrum. Antoninus Pius byggde ytterligare en mur längre norrut, men denna var inte lika avancerad och övergavs snart. Med tiden blev ön mer och mer romaniserad, latin introducerades som skriftspråk, romersk kultur spreds, romersk lag infördes och med tiden kom även kristendomen. Till skillnad från sina grannar på andra sidan kanalen höll dock britterna kvar vid sitt gamla språk, latinet blev bara ett språk för eliten.

Under större delen av tiden under romerskt styre fanns det ett relativt stort antal soldater stationerade på ön. Under 300-talet började ön utsättas för sjöburna attacker av keltiska irländare och germanskasaxare, samtidigt som pikterna fortfarande var ett konstant orosmoment i norr. Attackerna tilltog efterhand, samtidigt som hela romarriket blev mer och mer oroligt. Flera kejsare företog resor till Storbritannien, och en del upprorsmän startade sin bana här. Från 402 fick soldaterna ingen lön. År 410 drog så slutligen romarna tillbaka sina militära förband som behövdes på närmare håll; Rom hade plundrats samma år.

Medeltiden (410-1485)

Medeltiden räknas i Storbritannien från Romarrikets kollaps till slutet på rosornas krig.

 Under folkvandringstiden, då romarna hade lämnat ön, förföll stadskulturen, och germanska folk - angler, saxare och jutar - anlände från kontinenten och tog över allt större landområden. Eftersom skriften var bortglömd under 400- och 500-talen har historieskrivningen blandats med myter, bland annat om kung Arthur. Storbritannien delades upp i många små riken ofta styrda av de olika invandrade folkslagen. Anglosaxare var närvarande på Britanniens östkust på 300-talet, och övertog efter 570-talet stora delar av England (som är uppkallat efter anglerna). Ett dussintal småkungariken växte fram, som snabbt reducerade till sju stycken (se heptarkin). Av dessa blev med tiden Wessex dominerande.

Under 800-talet började nordiska vikingar sina härjningståg mot de brittiska öarna. För att få vikingarna att sluta med härjningarna slöt den anglosaxiska kungen Alfred den store av Wessex ett avtal med vikingarna och överlät allt land nordost om den gamla romerska vägen mellan London och Chester. Vilket gav upphov till namnet Danelagen om området (landet under dansk lag). Se även vikingatiden.

Genom slaget vid Hastings1066 lyckades normanderna under Vilhelm Erövraren besegra den anglosaxiska kungen Harald Godwinsson och göra sig till herrar över England. Normanderna organiserade landet efter feodalt mönster. Domesday Book, en jordebok som visade skatteinkomsterna i landet, upprättades. Under kung Henrik II erövrades stora delar av västra Frankrike. Konflikten mellan engelska och franska kungar om delar av Frankrike som båda gjorde anspråk på kom dock att pågå under lång tid. Irland erövrades av Henrik II 1171. I praktiken kontrollerade engelsmännen initialt bara ett område runt Dublin som kallades The Pale, men under århundraden utökades successivt engelsmännens kontroll över ön för att till sist göra Irland till en del av förenade kungadömena.

Rikard Lejonhjärta

Rikard I av England, Rikard Lejonhjärta (engelska: Richard I the Lionheart; franska: Richard Cœur de Lion), född 8 september 1157 i Oxford, död 6 april 1199, var kung av England från 1189 och hertig av Akvitanien från 1168.

Han var son till Henrik II av England och Eleonora av Akvitanien, bror till Johan utan land, av den normandiska ätten Plantagenet.

Rikard betraktades som en hjälte under sin samtid, och har ofta skildrats på detta vis i litteraturen. I realiteten tillbringade han väldigt lite tid i England, utan ägnade sig främst åt korståg och sina franska förläningar. Han gjorde sig känd som en mycket ambitiös man. Han räknas som en normand och var alltså vikingaättling.

Han var från början inte ett naturligt val som engelsk regent, eftersom han var den tredje av sin fars legitima söner. Däremot var han sin mor Eleanors favorit, och när hans föräldrar skildes bodde han med henne i Frankrike. Han utsågs till hertig av Akvitanien 1168 och greve av Poitiers 1172 som kompensation för att hans äldre bror Henrik utsetts som arvinge och medregent till den engelska tronen.

År 1173 gjorde Rikard och hans bröder Henrik och Geoffrey uppror mot sin far. Planen var att avsätta honom, och lämna Henrik som ensam regent över England. Bröderna blev dock slagna; Rikard höll ut längst men blev tvungen att svära Henrik II trohet 1174. Efter detta ägnade han sig att slå ner revolter bland adelsmännen i Akvitanien, och skaffade sig ett allt värre rykte för diverse mord och våldtäkter. Rebellerna vände sig till hans bröder för bistånd, men deras far fruktade att ett inbördeskrig mellan sönerna skulle få hans rike att falla samman, och stödde därför Rikard. Revolten upphörde till sist när brodern Henrik dog i juni 1183.

Rikard var dock inte intresserad av England. Vid denna tid hade de kristna rikena i Palestina lidit förkrossande nederlag mot Saladin, och Rikard började nu förbereda sig för att delta i det korståg som planerades. Efter att på vägen framgångsrikt ha erövrat både Sicilien och Cypern, och lämnat dessa i händerna på allierade befriade korsfararna Acre från Saladins belägring. Här var dock framgångarna slut. Den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa hade redan drunknat i en flod i Mindre Asien (i nuvarande Turkiet), och när både Filip August och den österrikiske hertigen Leopold V övergav företaget, stod Rikard helt utan allierade. Han insåg också att han inte kunde stanna kvar i Palestina, eftersom både Filip August och Johan utnyttjade hans frånvaro för att öka sin egen makt. Med Jerusalems murar inom synhåll insåg han att han aldrig skulle kunna behålla staden, och tvingades vända om. Dock lyckades han innan det med ett av sina mål, att kristna skulle få tillgång till Jerusalem. Han tecknade en vapenvila med fritt tillträde europeiska pilgrimer till den heliga staden.

När Rikard återvände till Europa i augusti 1192 tillfångatogs han av Leopold V - som han hade förolämpat offentligt under korståget - och överlämnades till kejsar Henrik VI. Fångenskapen i Dürnstein, Österrike var inte svår, men han frustrerades av att vara instängd. Han frigavs 1194 mot en lösesumma på den svindlande summan 150 000 mark, vilket skulle ge England finansiella problem en lång tid framåt.

Han var gift sedan 12 maj 1191 med Berengaria av Navarra, äldsta dotter till kung Sancho VI av Navarra. Äktenskapet var barnlöst.

England  präglades av konflikt mellan de normandiska stormännen och den anglosaxiska befolkningen. Under Henrik III på 1200-talet pågick maktkampen mellan kungen och stormännen, som resulterade i att kungen gick förlorande ur konflikten. Henrik III blev tvingad att inkalla ett riksmöte, som sammankallade adeln, kyrkan men även det övriga folket, commons. Härmed lades grunden till det engelska parlamentet.

Wales utgjordes under tidig medeltid av ett stort antal kungariken och furstendömen. Det erövrades av Edvard I av England 1282, formellt 1284. Utrikespolitiskt dominerades senare delen av medeltiden av konflikten mellan engelska kungahuset och franska kungahuset om kontroll över olika områden i Frankrike vilket resulterade i det så kallade hundraårskriget 1337-1453. Konflikten med Frankrike skapade även oro i England. På 1400-talet växte motsättningarna mellan olika grenar av engelska kungahuset, Huset York och Huset Lancaster, för att slutligen gå över i inbördeskriget Rosornas krig åren 1455-1485.

Under denna krigiska tid präglades landet av en snabb social utveckling där det engelska språket spreds inom statsförvaltningen. Textilproduktionen växte upp där vattenkraft och arbetskraft fanns och marknaden för jord och jordbruksproddukter utvecklades. På 1350-talet drabbades brittiska öarna hårt av digerdöden, vilket bland annat resulterade i brist på arbetskraft. Senare delen av medeltiden började handeln utvecklas igen, speciellt inom ullproduktion, väverier och en växande utrikeshandel.

Robin Hood

Robin Hood är en traditionell litterär gestalt, enligt traditionen en legendarisk fredlösstråtrövare i 1200-taletsEngland, första gången omnämnd år 1377 i William Langlands verk Piers Plowman. Robin Hood är känd för att leva efter mottot att ta från de rika, och ge åt de fattiga. Robin Hoods äventyr har senare återberättats av bl.a. Howard Pyle (ex. The Merry Adventures of Robin Hood, 1883). Namnet blir översatt till svenska "Robin huva", och många menar att det sannolikt går tillbaka på en generell benämning för stråtrövare i högmedeltidens England där dessa kallades för Robinhoods.

Legenden handlar om Robin Hood och hans stråtrövarband som håller till i Sherwoodskogen vid staden Nottingham i England, och som har som princip att ta från de rika och ge till de fattiga. Robin är en ädel rövare som aldrig dödar någon som inte först anfallit honom och inte tillåter våld mot kvinnor. Rövarbandet består av hundratalet kunniga bågskyttar. Robin själv är en mycket skicklig bågskytt och hans antagonist, fiende, är enligt yngre versioner av legenden prins John, sedermera verklighetens Johan I av England, som regerar i brodern Rikard Lejonhjärtas frånvaro, när denne är ute på korståg. Under prins Johns regering lider folket nöd och rövarbandet i Sherwoodskogen är hjältar som hjälper folket att överleva. Det direkta förtrycket av folket utförs av prins Johns hjälpare och underhuggare, sheriffen av Nottingham.

Huruvida en Robin Hood verkligen funnits i sinnevärlden är en omtvistad fråga. En vanlig version har varit att han i så fall ska ha varit en odalbonde vid namn Robert Locksley som blev fredlös efter en tjuvjakt. De flesta av dagens historiker menar att Robin Hood är en litterär figur som kan ha flera verkliga förebilder. En annan sådan person var Robert Hod från York, som inte kunde betala en skuld och därför förklarades fredlös. Samma historia berättas om William Robehod från Berkshire 1262. Dessutom fanns en rövare vid namn Gilbert Robynhod, som härjade kring Sussex på 1290-talet. På 1300-talet blev det populärt bland kriminella att ta "artistnamnet" Robinhood och även Little John.

Digerdödens utbrott ligger bakom ett annat socialt fenomen som enligt en teori kan ha med Robin Hood-legenden att göra; när många dött i pesten blev det ont om arbetskraft, som tidigare hade varit billig och lättillgänglig, och gjort att den feodala eliten kunnat leva gott på bönders och livegnas arbete till låga löner. Nu var det plötsligt ont om arbetare och de fattigas arbetskraft blev mer efterfrågad, vilket gjorde att de kunde välja åt vem de ville arbeta, vilket fick lönerna och priserna på jordbruksprodukter i England att stiga. Detta tolererade inte adeln och kungen, som förbjöd stegring på priser på arbete och jordbruksprodukter. Detta ville naturligtvis inte bönderna, och många organiserade sig i en gerillaliknande rörelse under en ledare som kom att bedriva gerillakrig mot kungamakten, och som kan ha varit verklighetens förebild för Robin Hood-legenden.

På 1850-talet började man skriva berättelser om Robin Hood för en yngre publik. En av dessa var kväkaren Howard Pyle som också illustrerade berättelserna. Som pojkbokshjälte upplever Robin Hood spännande upptåg och skojfriska vildmarksäventyr som utan besvär stjäl från de rika och ger till de fattiga. Draget av samhällsomstörtande verksamhet har tonats ned. I ständigt nya upplagor vinner Robin Hood bågskyttetävlingen i Nottingham, slåss mot sheriffens män och älskar jungfru Marion. Andra drag som fanns i de medeltida balladerna har försvunnit: fiender som dödas, Robin Hoods drakoniska straff och hans hämndlystnad.

Från 1261 fanns 'Robinhood' och 'Robehod' i flera lagtexter som samlingsnamn på en brottsling eller laglös. Det finns noteringar åtminstone i åtta olika dokument under senare 1200-talet. Detta torde innebära att Robin Hood-figuren var välkänd redan på 1260-talet som namnet på en arketypisk kriminell.

Tidigmoderna Storbritannien (1485-1707)

Efter medeltiden och rosornas krig kom renässansen till Storbritannien med reformationen. Från 1400-talet började England företa upptäcktsresor. Några kända engelska upptäcktsresande från denna tid är Henry Hudson, Walter Raleigh och Francis Drake.

Huset Tudor hade makten.

Tudordynastin regerade i England från år 1485 fram till 1603. Tiden när huset Tudor regerade England är i den historiska litteraturen beskriven som märkvärdig på grund av dess materiella blomstring, intellektuella och religiösa aktivitet och politiska utveckling. Fursten hade nästintill absolut makt. Tudormonarkerna hade stor vördnad för lagen, som de i stort sett följde. Parlamentet och de traditionella friheterna bibehölls i helhet, men parlamentet och domstolarna tvingades för det mesta följa kungens önskan. Parlamentet blev av allt mindre betydelse när Henrys ekonomi gjorde honom oberoende av det. Domstolsväsendet blev dock av större betydelse, emedan det syftade sprida kungens inflytande till samhällets alla delar. Englands gamla institutioner förblev intakta med en nästan ökad vilja att göra ett gott dagsverke åt kungen. Det brittiska underhusets styrka och påverkan ökade konstant under perioden. Förutom i sällsynta fall var det brittiska underhuset tillfreds med de fyra första monarkerna av huset Tudor. Under Elisabet I:s styre blev underhusets inställning betydligt djärvare och hade det inte varit för den kärlek som hystes av hennes undersåtar och drottningens manipulativa skicklighet är det inte omöjligt att kampen för frihet som påbörjades under huset Stuart hade kunnat börja redan under huset Tudor.

Under medeltidensEngland sjönk, liksom i många andra länder, befolkningen snabbt på grund av digerdöden. Detta resulterade i en agrikulturell och befolkningsmässig kris. Denna kris tog England sig ur under 1500-talet, när Tudor regerade. 1541 hade England 2.8 miljoner invånare, vilket år 1601 hade ökat till drygt 4 miljoner. Lågadeln önskade sig en stabil och stark kung, vilket Henrik VII kunde skapa, på grund av att rosornas krig hade medfört att en stor del av Englands högadel hade dött.

 Under 1400-talet minskade högadelns makt och Henrik VIII 1509–1547 kom att styra enväldigt varvid statsförvaltningen centraliserades. Under Henrik VIII ökade motsättningen till katolska kyrkan, vars skatter och egendomar kungen drog in under 1530-talet. Henrik VIII införde den engelska reformerta kyrkan, något som ledde till uppror som dock slogs ner. Henriks VIII dotter Maria I återinförde dock katolicismen efter Henriks död. Maria efterträddes av sin halvsyster Elisabeth I, som återinförde den engelska reformerta kyrkan, den här gången för gott. Under Elisabeths regeringstid växte den engelska sjöfarten, handeln och industrin. Englands stöd till protestantismen ledde till konflikt med dåtidens stormakt, Spanien. Efter att Elisabet låtit avrätta Maria Stuart, som blivit avsatt som Skottlands drottning, utbröt krig med Spanien som lät skicka en invasionsarmé mot England. Genom Englands seger över spanska armadan 1588, vann England herraväldet över haven. Engelska sjöfarare tillfogade Spanien svåra skador på deras handel.Efter Elisabets död efterträdes hon av Maria Stuarts son Jakob I, varigenom Skottland och England förenades i en personalunion. Under Jakobs regering stärktes kungamakten, men även lågadeln och borgerskapet flyttade fram sina positioner. Motsättningarna växte för att under Jakobs efterträdare Karl I 1625-1649, utbryta i engelska inbördeskriget. Konflikten stod främst om religionen och hur mycket makt kungen skulle ha i landet. Katolikerna hoppades på stöd från kungamakten, medan de reformerta puritanerna vände sig mot kungamakten. Efter många konflikter mellan kungen och parlamentet utbröt inbördeskriget där kungen led nederlag i Naseby 1645 och avrättades 1649.

Republik infördes med Oliver Cromwell som ledare (Commonwealth of England). Efter att ha krossat allt motstånd i Skottland och på Irland (som införlivades med England) upplöstes parlamentet och Oliver Cromwell lät sig väljas till lordprotektor. Cromwell styrde därefter landet enväldigt till sin död. Englands kolonialvälde i Västindien och Nordamerika växte i snabb takt under den här tiden. I Indien upprättades handelsstationer av Brittiska Ostindiska kompaniet, som successivt erövrade Indien och drev ut de övriga europeiska konkurrenter. Efter Oliver Cromwell, återuppstod kungadömetKarl II av ätten Stuart som regent. En reaktion skedde mot de åtgärder som införts under republiken, med återställare, då främst inom kyrkan. 1707 genomfördes realunionen med Skottland, varvid dess parlament uppgick i det Engelska och båda länderna förenades i ett rike under namnet Kungariket Storbritannien.

Det förenade kungariket (från 1707)[

Vid freden efter det spanska tronföljdskriget 1701–1713, erhöll England bland annat Gibraltar, Newfoundland och Nova Scotia. 1714 valdes av parlamentet Georg I av huset Hannover (1714-1727) till kung. Under Georg och hans son kom makten över landet att finnas hos regeringen, det så kallade kabinettet. Under 1700-talet utvecklades parlamentarismen, som innebar att kabinettet under premiärministerns ledning var ansvarig inför parlamentet. Under 1700-talet blev Storbritannien världens starkaste imperium på bekostnad av Frankrike och Spanien. Storbritannien var engagerad i Österrikiska tronföljdskriget 1740-1748. Sjuårskriget som varade mellan 1756-1763, var bland annat en följd av Storbritanniens och Frankrikes tävlan om makten över haven och i kolonierna. Kriget slutade med att Frankrike fick lämna sina besittningar i Kanada till Storbritannien. I Indien befäste Storbritannien sin ställning på bekostnad av Frankrike. Storbritanniens kolonier i Nordamerika som växt i ekonomisk betydelse och folkmängd under 1700-talet, startade en frigörelseprocess från moderlandet (amerikanska revolutionen). Konflikten handlade bland annat om hur kolonierna skulle representeras i parlamentet och hur mycket skatt som kolonierna skulle betala till Storbritannien. Konflikten resulterade i Amerikanska frihetskriget. Kriget pågick 1775-1783 och slutade med att de tretton kolonierna blev självständiga från Storbritannien. I freden erkändes koloniernas självständighet av britterna och därmed bildades USA.

Storbritanniens världshandel, sjöfart och kolonialvälde som växt upp på 1600-1700-talet, gjorde att landet gick in i den industriella revolutionen med en stor handelsflotta, mycket större än den närmaste rivalen Frankrike. Övertaget gav tillgång till avsättningsmarknader för Storbritanniens varor och en krigsflotta som kunde skydda landets intressen i alla världsdelar. Detta bidrog till att Storbritannien blev det dominerande landet i världen under 1700-talet och 1800-talet. Utvecklingen av jordbruksmetoder och specialisering av jordbruket under 1700-talet, men även sjöfart och utrikeshandel bidrog till att skapa kapital för att utveckla industrin. Textilindustrin utvecklades snabbt under 1700-talet. Bomullsindustrin fick tillgång till nya innovationer (som Spinning Jenny och ångmaskinen) och hämtade råvaror från kolonierna och Amerika.

Triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Amerika dominerades av brittiska handelsmän och bidrog till välståndsutvecklingen i Storbritannien. 1770 påbörjades kolonisationen av Australien, först som en straffångekoloni för Storbritanniens kriminella och oönskade personer. Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet varade en kamp mellan Napoleons Frankrike och Storbritannien om vem som skulle dominera Europa. Kampen fördes både på land och till sjöss. Vid sjöslaget vid Trafalgar (21 oktober 1805) krossades den franska flottan av den brittiska under amiral Horatio Nelson. Den brittiska segern bekräftade vilken överlägsenhet som den brittiska flottan hade byggt upp under 1700-talet. Segern gav Storbritannien absolut sjöherravälde under de efterföljande 100 åren. Napoleonkrigen avgjordes med Napoleons slutliga nederlag vid Slaget vid Waterloo 1815. Från Napoleonkrigen fram till första världskriget 1914 var Storbritannien det militärt, ekonomiskt, politiskt och vetenskapligt ledande landet i världen och dominerade världspolitiken.

 

 

Under Victoria I:s regeringstid (1837-1901) gick Storbritannien genom en period av stilla framåtskridande i motsats till övriga Europa. Storbritanniens välstånd ökade och imperiet växte med nya kolonier i Afrika och Asien. Storbritanniens inflytande i världspolitiken under 1800-talet spelade ofta en avgörande roll för viktiga politiska händelser, som Greklands frigörelse 1829, liksom Belgiens upprättande som självständig stat. Frankrike och Storbritannien deltog på samma sida i Krimkriget 1854-1856 mot Ryssland. Indien blev efter sepoysupproret 1857 en brittisk kronkoloni under parlamentets överinseende, från att tidigare varit styrt av Brittiska Ostindiska kompaniet.

Proteströrelser och demonstrationer förekom även i Storbritannien under denna tid men syftade oftast till att påverka regeringen och parlamentet till reformer, snarare än att störta det politiska systemet. Parlaments betydelse ökade under 1800-talet, där politikerna Gladstone och Disraeli, var två av de mest betydelsefulla. Många reformer gjordes inom statsförvaltningen och utbildningens områden. Den mest betydelsefulla reformen skedde 1867, då rösträtten vidgades till att omfatta en dryg tredjedel av landets vuxna manliga befolkning. Förbättrad individuell frihet och avvecklande av politiska och ekonomiska inskränkningar, bidrog till landets välståndsutveckling. Industrialismen fick ordentlig fart och Storbritannien blev under den här tiden världens verkstad. Järnvägen introducerades i de nordengelska kolgruvorna, för att därefter spridas över världen. Järnvägen bidrog till den snabba industrialiseringen, tillsammans med det expanderande finansväsendet.

Under 1800-talet senare del bildade Storbritannien ett antal kolonier i Afrika, bland annat Rhodesia och Bechuanaland i söder till Egypten i norr. Medelhavet ökade i betydelse för Storbritannien på grund av Suezkanalens öppnande och vägen till Indien förkortades. För att säkerställa vägen till Indien ockuperades Egypten 1882. Boerkriget 1899-1902, resulterade i upprättandet av Sydafrikanska unionen. I Fashoda, Sudan 1898 sammanstötte Franska trupper med Brittiska trupper, något som resulterade i att Storbritannien fick en dominerande ställning i södra och östra Afrika.

Storbritannien fram till andra världskriget 1914-1939)

 

 

Brittiska soldater på västfronten juli 1916

Viktorianska ideal och attityder levde kvar in på 1900-talet. Det som verkligen förändrade samhället var första världskrigets utbrott. Storbritannien led stora förluster vid fronten i Frankrike och genom ubåtskriget. Ekonomin försämrades. Från att varit den stora långivaren och kapitalgivaren i världen, blev landet själv en stor låntagare, då främst i USA. Armén var av hävd inte någon stor arbetsgivare i landet och den reguljära armén bestod av 247 432 soldater vid krigets utbrott. 1918 hade armén vuxit till omkring fem miljoner och bara Royal Air Force, som nyligen hade bildats som en sammanslagning mellan Royal Naval Air Service och Royal Flying Corps, var lika stor som hela armén hade varit före kriget. De nästan tre miljoner britter som stupade i kriget blev känt som en "förlorad generation". Efter kriget erhöll Storbritannien större delen av Tysklands kolonier i Afrika och Stilla Havet. Transjordanien och Irak blev mandatområden, från att varit Osmanska rikets områden.

De sociala reformerna från förra århundradet fortsatte med bildandet av labourpartiet år 1900. Labour hade ingen större framgång förrän valet 1922. David Lloyd George sa efter kriget att "nationen är i ett smält tillstånd" och hans bostadsreform 1919 ledde till billiga lägenheter så att folk kunde flytta ut ur innerstädernas slumområden. Slumområdena blev dock kvar i många år och spårvagnarna blev elektrifierade långt före många hus. 1918 infördes allmän rösträtt för både kvinnor och män, men inte förrän 1928 uppnåddes en jämlik rösträtt. På ön Irland beslutades att införa inre självstyre, ”home rule” strax innan första världskriget utbrott. Men på grund av kriget verkställdes aldrig beslutet och ett uppror utbröt 1916, som i förlängningen resulterade i Irlands frigörelse 1921.

Den kortlivade efterkrigsboomen vändes snart till en depression som drabbade stora delar av världen. Särskilt hårt drabbades norra England och Wales, där arbetslösheten nådde 70 % i några områden. En generalstrejk utlystes 1926 till stöd för gruvarbetarna och deras fallande löner. Men inte mycket förbättrades, nedgången fortsatte och strejken ses ofta som början på den långsamma nedgången för Storbritanniens kolindustri. 1936 marscherade 200 arbetslösa män från Jarrow till London för att visa hur dåligt tillståndet var i den brittiska industrin. Men Jarrowmarschen hade litet inflytande och det var inte förrän under det kommande kriget som industrin återhämtade sig. George Orwells bok The Road to Wigan Pier, ger en deprimerande bild av tidens vedermödor.

Storbritannien under andra världskriget 1939-1945

 

 

 

Fortsättning kommer våren 2016

Magnus Stridsberg© 2010 • epost • blogg

Nennius som var en walesisk historieskrivare som omtalas ha levat på 790-talet och är känd endast genom sin Historia Brittonum, ett kompilationsarbete, som återger flera äldre verk av värde för kännedomen om Wales och Englands äldsta historia..

Gildas Badonicus»

."Gildas den vise, född omkring 516, död 570, är ett brittiskt helgon, som var präst, munk och missionär.Om hans liv vet vi mycket litet, men han befann sig sannolikt i utomlands en stor del av sitt liv (sannolikt i Bretagne) och gjorde ev. en pilgrimsresa till Rom. Han återvände till Wales och Irland, och levde eventuellt en tid som eremit på ön Ynys Echni i Bristolkanalen. Han är beskyddare av flera kyrkor och kloster, och räknas som en av de första brittiska historikerna."De excidio et conquestu brittanniae" heter hans viktigaste verk, och det skulle ha kommit till under hans tid som eremit. Han dog år 570, endera i Llantokay  nära Glastonbury eller i Rhuys i Bretagne. Hans högtidsdag är hans dödsdag den 29 januari och han åkallas mot rabies (Tillsammans med St Hubert och St Ubald). Porträtteras med en klocka, enligt vissa källor skulle han ha haft en karriär som klockgjutare. Förväxlas ofta med St Gulstan.

Bland icke troende är han mest känd för att han som samtida historiker inte nämner kung Arthur i sin beskrivning av slaget vid Badon. Gildas hade ingen hög tanke om Britanniens kungar. Så här skrev han om dem: "Britannien har kungar men de är tyranner; hon har domare men de är orättfärdiga", och, efter en lång uppräkning av de härskandes synder och dubbelmoral: "De påtar sig rollen som domare men bortser från rättens regler; de föraktar den harmlöse och enkle mannen men de upphöjer så högt de kan sina militära medhjälpare, blodiga stolta och mordlystna män, äktenskapsbrytare och fiender till Gud. Om slumpen som de säger, tillåter: borde män som dessa ha utrotats med kraft, till namn och allt."

.

Geoffrey av Monmouth»

 Geoffreyvar präst och en av huvudgestalterna i utvecklingen av den brittiska historieskrivningen. Geoffrey föddes omkring 1100 i Wales, förmodligen av bl.a. bretagnsk börd. Efter examen vid universitetet i Oxford blev han ärkediakon i Llandaff och/eller Monmouth, och 1152 blev han biskop i St Asaph. Han dog omkring 1154.

Sir Thomas Malory»

ca 1430–1471. Mest känd som författare eller sammanställare av romanen Le Morte d'Arthur,]vilken sammanställer de olika berättelserna i legenden om kung Artur till en roman som räknas som den bästa i sitt slag. Malory tros ha hämtat materialet till sitt verk från en fransk källa. Malory var enligt sina egna ord riddare, och det finns tecken på att han även varit präst. Väldigt lite är känt om hans liv i övrigt, men han tros ha kämpat på Lancasters sida i Rosornas krig

Rosornas krig

Rosornas krig är det inbördeskrig som periodvis utkämpades om Englands tron åren 1455-1485 mellan anhängare av husen Lancaster och York. Båda husen, som var förgreningar av kungaätten Plantagenet, härstammade från kung Edvard III. Namnet Rosornas krig användes inte vid tiden för kriget, men har sitt ursprung i de märken som valdes av de båda kungaätterna, Lancasters röda ros och Yorks vita ros.

Den helige Graal

Graal, eller den heliga graal, vars äldre namn är "Sangreal", är enligt medeltida kristen mytologi den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet vid den sista måltiden (alternativt det fat, från vilket brödet serverades). Graal kan också syfta på det kärl i vilket Josef från Arimathea  samlade blodet som rann från Kristus vid hans korsfästelse.  Det åsamkades av ett spjutstick för att kontrollera om Jesus var död och då blev det ett större sår där det rann blod ifrån och uppsamlades i kärlet

Graal skall ha förts bort av Josef av Arimathea och hamnat i Britannien eller något annat land.

Myten om den heliga Graal var ursprungligen en medeltida riddarsaga, och förekommer i Arthursagan. Troligen har den sina rötter i keltisk mytologi, där det finns gott om magiska kittlar, bland annat en som tillhörde gudinnan Ceridwen. Legenden utnyttjades av författare som Chrétien de Troyes på 1100-talet och Wolfram von Eschenbach på 1200-talet. Både Richard Wagner och Gustaf Fröding har fått inspiration av sagan.

Det finns ett flertal berättelser om hur flera av kung Arthurs riddare sökte den heliga graal för att rädda sitt land från en förödelse som gått över det. I förgrunden står Perceval, Lancelot och Galahad som gjorde varsitt försök att hitta graalen. Det var inte så lätt, för slottet låg på okänd plats och hade även en förmåga att bli osynligt och att flytta på sig. Perceval var den som först hittade slottet. Där inne satt Fiskarkungen (Amfortas) med sina svåra sår och han kunde bara räddas av medmänniskors medkänsla. Men Perceval var så naiv och försagd att han inte ens frågade Fiskarkungen hur han hade det. När kalken bars in av en underskön jungfru i en procession frågade han inte någonting om meningen med detta. Kalken gav alla i salen föda men Perceval reagerade inte heller på detta under. Han begick på så sätt tre svåra fel. På morgonen vaknade Perceval och fann slottet helt öde. När han ridit över vindbron drogs den likväl upp efter honom och slottet försvann.

I boken Da Vinci koden framställs teorin att den heliga Graal (San Greal) ursprungligen stavades Sang Real, alltså kungligt blod. Graal uppges vara en metafor för Maria Magdalena. Boken utger sig dock inte för att vara annat än skönlitteratur (förutom att det i början av boken påstås att faktauppgifterna är korrekta).