Historiska områdes knappar

 

 

Djingis Khan

Djingis khan föddes 1155, 1159, 1162 eller 1167 (troligen 1162) under namnet Temüdjin, eller Temüdjin, vilket troligtvis hade betydelsen "Smed" (fadern sades ha namngett sonen efter en tillfångatagen tatar han bytt ut för lösen kort före sonens födsel). Han var son till hövdingen Yesügei, vars folk bebodde området kring floderna Chentij, Onon och Ingoda (Ingodi). Modern hette Höelun och hade kidnappats av fadern. Då Temüdjin var tolv år bortlovade hans far honom med Börte, dottern till den kvinnliga ledaren av ongiraderna, en annan stam med band till Temüdjins mor Höelun  På hemvägen från äktenskapsarrangemangen mötte Yesügei några festande tatarer, tillhörande stammar som lydde under fadern, som bjöd honom på förgiftad mat varpå han dog. Modern blev då ensam med fyra egna barn och två styvbarn. Detta var en hård tid för familjen och kom att starkt prägla Temüdjin. Efter en dispyt med sin äldre halvbror Begter dödade han honom tillsammans med sin yngre bror Kasar. Temüdjin tvingades fly och levde ett tag med sin familj som fattiga nomader innan de begav sig till keraiternas härskare Toghrul, kallad Ung khan av denna fick han hjälp att återhämta Temüdjins kidnappade hustru Börte och förinta stammen som låg bakom.Efter en del inledande bakslag så rustade Temüdjin den här som senare skulle lägga under sig en femtedel av jordens yta, Världens största rike grundades på 1200-talet. Det skapades av Djingis khan och hans mongoler, som erövrade stora delar av Asien och nästan halva Europa under ett par intensiva decennier De hade alltid varit fruktade krigare men varit underlägsna sina bättre organiserade fiender i söder. Temüdjin skapade en professionell stående här, baserad på meritsystem där skicklighet styrde rang, oavsett ursprung.  Andra orsakerna till den snabba militära expansionen var exempelvis  mongolernas unikt starka pilbågar, som de behärskade till fulländning och kunde skjuta under ritt En annan fördel var deras militära organisation som var byggd på decimalsystemet: tio enheter på tio man skapade enheter på hundra man. Tio sådana skapade en på tusen och så vidare. Dessa kunde sedan samordnas i välorganiserade och snabba fälttåg. Mongolerna var alltså ingen vild och oorganiserad hord som drev omkring på måfå. Vidare hade de allmän värnplikt - alla vuxna personer var organiserade inom krigsmakten, vilket var det normala bland nomadstammarna i Centralasien. I det äldre mongoliska språket saknades ord för soldat eller civil och krigstillstånd kunde inte skiljas från fred. Det nomadiska livet på stäpperna med ständiga strider och jakt skapade också uthålliga ryttare, vana med köld och hetta.

En ytterligare orsak till framgångarna var de instabila grannländerna i samtiden.Dessutom var Djingis khan och hans mongoler religiöst toleranta, vilket måste sägas vara ganska ovanligt på medeltiden. Mongolerna själva var huvudsakligen schamanister, men några stammar var nestorianskt kristna. Därför var det möjligt för dem att skapa allianser med folk med andra religioner. Detta förhållningssätt var samtidigt givetvis taktiskt betingat: om man erövrat så stora områden så var religiös pluralism nödvändig.En del av detta  ledde  till Djamughas senare nederlag. Ledaren för den mäktigaste stammen, Toghrul Ung Khan, ställde sig efter att ha tvekat in i det sista mot Temüdjin vilket ledde till att Toghrul Ung Khan blev besegrad. År 1203 slog Temüdjin i grunden najmanernas khan, Tajan, vid Amurfloden, vilket hade till följd att han blev herre över även västra Mongoliet. Djamugha förråddes av sina närmaste och avrättades av Temüdjin. År 1206 sammankallade han till sin födelsebygd ett slags riksförsamling, kurultaj, och lät där utropa sig till khaghan (med betydelsen "khanernas khan", det vill säga kejsare). En som helgon vördad schaman förutsade att han skulle bli hela världens herre, och bjöd honom utbyta namnet Temüdjin mot Djingis (betydelsen är debatterad men kan betyda den rätte eller den ende alternativt havet). Eldade av siarens ord och fasta i tron på sin anförares storhet, följde krigarna med hänförelse Djingis på nya erövringståg, och under dessa blev inom kort större delen av Mongoliet underkuvat. År 1210 gick Djingis över kinesiska muren och angrep det tangutiska riket Xixia i norra Kina. Efter att den tangutiske härskaren underkastat sig drog Djingis vidare mot Jin-riket med minst 50 000 man. Efter en rad av strider blev Yanjing (nuvarande Peking) år 1215 stormat och förstört, och därmed var norra Kina erövrat. År 1219 lämnade Djingis kriget i öst åt sina generaler och drog själv västerut in i Turkestan, där han med 200 000 man anföll det persiska riket Khwarezm eftersom dess härskare, Ala ad-Din Muhammed II, låtit mörda två av hans sändebud. Djingis segrade utan svårighet, trots att hans motståndare egentligen var militärt överlägsen, och han kunde obehindrat plundra det rika Persien. Buchara (med ett av världens förnämsta bibliotek), Samarkand och landets övriga städer jämnades med marken. I omkring fem år fortsatte Djingis sina skövlingar i denna del av Asien. En grupp mongoler trängde ända bort till Georgien och in i Ryssland där de år 1223 slog polovzerna och de med dem förbundna ryska furstarna i slaget vid Kalkafloden. Året 1224 återvände Djingis till Mongoliet, men vintern 1225-1226 red han med sin här över den stora Gobiöknen och angrep den tidigare underkastade konungen av Tangut, som inte deltagit i kriget i Persien och som dessutom vägrade lämna ut två av Djingis fiender. Tanguterna besegrades på nytt och huvudstaden Yinchuan förstördes. Under slutet av detta fälttåg dog Djingis år 1227.

 

Copyright @ All Rights Reserved