Riddaren

 

en speciel soldat.

Seldjuker

Var turkisk dynasti som härstammade från härskaren Seldjuk (levde runt år 1000) och som styrde i Iran, Azerbajdzjan, Irak, Centralasien och Mindre Asien från 1000-talet till 1300-talet.

Efter att ha besegrat samaniderna och buyiderna tog seldjukerna makten över kalifatet då de år 1055 under ledning av Toghril Beg erövrade Bagdad. Kalifen lämnade över hela sin världsliga makt till denne och utnämnde honom till sultan som efter detta blev den högsta härskartiteln inom islam. En av Toghril Begs mest kända efterträdare var Alp Arslan som besegrade Bysantinska riket i slaget vid Manzikert år 1071. Detta ledde till att nästan hela Mindre Asien inlemmades i det seldjukiska väldet. Rikets storhetstid inföll under sultan Malik Shah(1072-1092) då det omfattade allt land från Syrien och Mindre Asien bort till Centralasien och Kinas gränser. Styrelsesättet i detta väldiga rike präglades av en blandning av islamiska och gamla turkiska sedvänjor. Enligt de senare tillhörde makten inte en enda individ utan hela släkten. Yngre medlemmar av seldjukernas familj styrde alltså delområden som emirer och sultanen betraktades som den främste härskaren. När den siste sultanen av det stora riket dog 1157 utan arvingar splittrades hela riket upp i småstater under lokala seldjukdynastier.

 

Riddare är en översättning av det latinska ordet eques vilket var benämningen på kavalleriet i den romerska krigsmakten, och senare på riddarståndet där, en samhällsklass mellan patricier och plebejer i det romerska riket .

Under Europasmedeltid kom ordet riddare att beteckna en aristokratisk krigarklass. Allt ifrån Karl den stores tid brukade adliga ynglingar dubbas till riddare, vanligtvis i samband med festligheter såsom kungliga kröningar eller bröllop. Det tungt beväpnade ryttarens militära överlägsenhet under äldre medeltid medförde särskilda privilegier i form av skattefrihet, förläning av gods och gårdar samt domsrätt över underlydande såsom ersättning för att stå till kungens förfogande med häst och rustning

Adelssöner kunde sändas från sju års ålder till något hov som lärling (svenska: sven, tyska: junker, franska: page) i vapenidrotter och höviskt, ridderligt uppträdande. Ynglingen kunde sedan, vanligtvis från 14 års ålder, som väpnare följa sin riddare i strid eller till tornerspel. Efter ytterligare prövotid kunde han, vanligtvis från 20 års ålder, dubbas till riddare. Kungen la då flatsidan av ett svärd på väpnarens axel efter att denne svurit riddareden om trohet gentemot en världslig och en andlig överhöghet.

 

Den högtidliga riddareden – iuramentum militum – är väl känd. Den påminde om kungarnas hyllningsed och svors av de utkorade medan de lyfte sina händer mot himlen. Den blivande riddaren riktade sig till Gud, jungfru Maria, Sankt Erik och Sankt Knut och förklarade:

 

Jag vill efter min yttersta makt med liv och gods beskärma den heliga kristna tron och evangelium, och hålla och värja kyrkorna och hennes tjänare vid sin frihet och frälse, stånda mot orätt och styrka frid och rätt och beskärma faderlösa och moderlösa barn, jungfrur, änkor och armt folk och vara trygger och tro mot min konung och mitt rike och rättfärdigt hålla och öva mitt riddarskap. Gud till heders, efter min bästa förmåga, så hjälp mig Gud

De lätta svärdsslagen på vardera axel symboliserade de sista slag en riddare får ta emot ohämnade. Riddarskapet förbehölls vanligen en ganska begränsad krets inom adeln, som därigenom fick en politisk och ekonomisk särställning. Kvinnor kunde inte dubbas till riddare. De kunde dock bli hedersmedlemmar i vissa riddarordnar som till exempel Johanniterorden.

Riddaridealen bidrog till högmedeltidens kulturblomstring och livsstilens förfining. På riddarborgar utvecklades ett lysande sällskapsliv i bjärt kontrast till de livegna böndernas torftiga villkor. Det ordnades jaktutflykter, praktfulla turneringar, fester med dans och sång av kringresande trubadurer. Inom litteraturen hyllades riddarnas dygder såsom tapperhet, höviskhet gentemot kvinnor och ädelmod. På sina håll, till exempel i Provence, blomstrade en lyrisk diktning med erotiska motiv.

Riddarlyriken utvecklades och fick efterhand ett starkt idealiserat drag i så kallade chanson de geste, till exempel Rolandsången, liksom i sagorna om kung Arthur och riddarna kring runda bordet vilka gav stoff till de bretonska riddarromanerna som Tristan och Isolde samt Erikskrönikan i Sverige. Detta riddarideal, vilket sällan hade någon motsvarighet i verkligheten, fortlever än idag i orden ridderlig, chevaleresk (från franska ordet chevalier för riddare) och kavaljer (från italienska ordet cavaliere för riddare). På 700-talet började stigbygeln användas vilket möjliggjorde uppkomsten av tungt rustade ryttarhärar och införandet av riddarväsendet i de västeuropeiska kulturländerna. Riddarna ingick till en början inte i den franska högadeln ("nobiles") vilka stammade från karolingiska dynastin. Istället utgjordes de av en lågadlig krigarklass ("milites") vilka framför allt tjänstgjorde i högadelns borgargarnisoner. De två adelsgrupperna sammansmälte i slutet av 1100-talet och under 1200-talet genom att riddarna fick privilegier, byggde borgar och gifte in sig i högadeln. I samband med korstågen på 1100- och 1200-talen nådde riddarväsendet sin höjdpunkt

och många korsriddare begav sig till det heliga landet för att erövra och försvara detta mot de "otrogna". Ett antal internationella andliga riddarordnar instiftades i samband med korstågen, till exempel Johanniterorden och Tempelherreorden. Tyska orden och Svärdsriddarorden i Livland fyllde samma ändamål vid Europas östgräns.

Riddarväsendets ställning försvagades under 1300- och 1400-talen då den rustningsklädde ryttarens roll i krig blev av mindre betydelse. Detta blev framför allt tydligt i hundraårskriget där engelska bågskyttar kunde besegra franska riddare i slagen vid Crécy1346, Poitiers1356 och Azincourt1415. En annan viktig faktor till riddarväsendets nedgång och feodalismens avveckling var konsolideringen av kungamakten, uppkomsten av nationalstaten och borgarskapet i handelsstäderna tilltagande ekonomisk makt. Samtidigt upplevde dock riddarväsendet en kulturell blomstringstid under senmedeltiden. Riddarna blev i allt högre grad hovmän som fäste stor vikt vid heraldik, privilegier, ceremonier, festligheter och torneringar. Nya riddarordnar instiftades, till exempel engelska Strumpebandsorden1348 och den burgundiskaGyllene Skinnets orden1429. Riddarväsendet omformades samtidigt till ett ärftligt adelsstånd.

Numera används ordet riddare mest inom ordensväsendet och betecknar vanligen den lägsta graden inom en orden.Riddarväsendet kom till Sverige genom de kristna riddarordnarna (se Riddarordnar i Sverige). Det feodala riddarväsendet kom att bilda det vi idag känner som Riddarhuset.

En riddare kan i allmänhet skiljas från lägre frälse genom att han får ett "herr" (dominus) framför sitt namn i medeltida brev och en riddares hustru var den enda kategori av gifta kvinnor utanför kungahuset som kunde kallas "fru" (domina). I Sverige har bara kungen kunnat dubba riddare. Mycket har skrivits om unga hjältars dubbning till riddare efter blodiga slag. Vanligen skedde dock dubbningar i samband med kungakröningar, -bröllop och andra viktiga evenemang som samlade rikets elit hos kungen. Det största antalet personer som vid ett sådant tillfälle dubbats till riddare i Sverige är 133 personer som erhöll riddarslaget 1397 vid unionsmötet i Kalmar.

En förutsättning för riddarslaget var alltså att vederbörande var frälseman. I Alsnö stadga, utfärdad omkring år 1280, krävdes två saker för att bli frälseman: att man ägde jord och kunde ställa upp i krigstjänst med häst och ryttare (tung rusttjänst). Då blev man skattebefriad och kallades frälseman. I allmänhet titulerades man då i breven väpnare, eller sven av vapen (armiger), ibland också knape. En meriterad väpnare kunde få riddarslaget av kungen men också förvägras ett välförtjänt sådant om han föll i onåd. Det mest kända exemplet på det sistnämnda är drotsen Bo Jonsson (Grip) som aldrig blev slagen till riddare.

Det medeltida samhället krävde en jämn fördelning av herremän i bygderna för att upprätthålla administrationen liksom kontrollera befolkningen, något som den lokala medeltida riddaren eller svennen gjorde i samarbete med sina undervasaller, vanligen på de berörda orterna bosatta väpnare.

Men herremännen fick inte bli så mäktiga att de hotade kungens makt. Alsnö stadga preciserar hur många ryttare med häst ett följe fick bestå av för olika ämbetsmän. Ingen utom kungen fick rida med hundratals män i sitt följe. Kungamakten var vid denna tid fortfarande så svag att denna typ av begränsningar var nödvändiga av säkerhetsskäl. Rikets stormän ("nobiles regni") var tillsammans militärt betydligt starkare än kungamakten.

Riksråd (rådsherrar) utnämndes från riddarståndet (biskoparna var självskrivna). Fortfarande under senmedeltiden kunde en rik bonde ställa upp med en häst och bli frälseman och åtminstone teoretiskt även bli riddare.

Riddare (lat. miles) är en personlig titel som medför, men inte nödvändigvis förutsätter, adelskap. I det medeltida Sverige kunde endast kungen dubba en person till riddare, varför många högadliga personer förblev väpnare. Nutid

Den siste riddaren i Sverige som inte var riddare av en orden var Georg Fleetwood.

Georg Fleetwood, född 1605 , död 1667, var en svenskfriherre, krigare och diplomat Fleetwood tog 1629 med en truppryttareanställning i Gustav II Adolfs här, där han fick överstelöjtnants befäl och 1630 utnämndes till överste för ett av honom i England värvat regemente. 1632 slogs han av Gustav II Adolf till riddare visad tapperhet. Hans brev hem till sin far i England med skildring av slaget vid Lützen är ett av de viktigaste historiska dokumenten om nämnda slag.

Sedan 1975 kan en svensk medborgare inte längre upphöjas av den svenske kungen till riddare genom att bli upptagen i en statsorden. Detta gäller dock inte för utländska medborgare. Möjligheten att dubbas till riddare kvarstår dock när det gäller frimurare som tillhör Svenska Frimurare Orden som kan dubbas till riddare av Carl XIII:s orden av kungen eftersom Carl XIII:s orden av tradition inte räknats till Kungl. Maj:ts orden utan är en personlig kunglig orden.

Många utländska statschefer kan däremot dubba svenska medborgare till riddare och ta upp dem i statsordnar i sina länders ordnar.

 

 

 

 

De skulle avlägga ett löfte. Alla som gjorde detta fick ett kors fastsytt på kläderna, och var tvungna att resa till Jerusalem. För dem som inte gjorde detta väntade exkommunicering. Ingen fick delta utan att ha pratat med sin andlige rådgivare.

Korståget var botgörande och gav förlåtelse för världsliga synder.

Den som dog blev martyr.

Den som avlade löftet blev kyrkans tjänare och ställd under dess domvärjo.

Var och en fick finansiera sin egen resa. Korstågen var en dyr historia; mat och utrustning kostade motsvarande fyra årsinkomster för de flesta riddare.

Deltagarnas världsliga ägodelar stod – i teorin – under kyrkans skydd under frånvaron.

Korstågen var inte ren erövring; österns kyrkor skulle återlämnas till dem som hade rätt till dem i alla intagna städer.

 

 

 

RIDDARE BENÄMDA I HISTORIEN

 

Roland [736–778] .

PLUS: Karl den stores trogne riddare och huvud­person i riddardikten Rolandssången.

MINUS: Trots hjältedikten vet historikerna i stort sett ingenting om hans bedrifter.

 

El Cid, Rodrigo Díaz de Vivar [1043–1099] .

PLUS: Spansk riddare av enkelt ursprung. Erövrade bl a staden Valencia åt sin kung.

MINUS: Vände kappan efter vinden och slogs för både muslimer och kristna, beroende på humör.

 

Rikard I Lejonhjärta [1157–1199] .

PLUS: Den engelske kungen var en modig krigare som personligen deltog i alla slag.

MINUS: Lejonhjärta var en högfärdig typ och blev ofta ovän med andra riddare i Europa.

 

William Marshal [1147–1219] .

PLUS: Besegrade mer än 500 riddare i torneringar. Var rådgivare och trofast vakt hos fyra engelska kungar. Satte en ära i att skydda fattiga medborgare mot övergrepp. En av väldigt få som lyckats besegra Rikard Lejonhjärta i strid.

MINUS: Kämpade i Heliga landet i två år, men hans insats var så obetydlig att ingen skrev om det. Beskylldes för att ha haft en kärleksaffär med Margareta av Frankrike, kung Henrik II:s svär­dotter.

 

Saladin [1137–1193] .

Muslimsk fältherre. Hans kristna fiender betraktade honom som en rättskaffens man.

Trots sina riddaregenskaper dubbades Saladin aldrig officiellt till riddare.

kom från en sunnimuslimsk kurdisk släkt, ayyubiderna, som erövrade Egypten från de shiitiska fatimiderna. Saladin blev sultan över Egypten och Syrien 1171 och hade skaffat sig avsevärd militär erfarenhet. Han hade ett grundmurat rykte som både avancerad strateg och en djärv och beslutsam krigare. Som härskare uppskattades han mycket och gjorde ett djupt intryck på sin omgivning, inklusive sina kristna motståndare. Deras beundran för honom gick så långt att de spred legender om att Saladin egentligen var av blandad frankisk-turkisk börd. Den mest kände av hans motståndare är den engelske kungen Rickard Lejonhjärta som deltog i det tredje korståget. Men trots att många föreställer sig motsatsen möttes de aldrig, varken i fred eller i krig.

Saladin dog år 1193 och hans kvarlevor finns i en moské i Damaskus där man än i dag kan se hans ”helgongrav”.

 

Ulrich von Liechtenstein [1200–1275].

PLUS: Den tyske riddaren blev känd för sina framgångar i en lång rad tornerspel.

MINUS: Även om han var skicklig i tornerspel ut­märkte han sig aldrig på slagfältet.

 

Jacques de Molay [1244–1314] .

PLUS: Fransmannen blev stormästare i den berömda och beryktade Tempelherreorden.

MINUS: Han och de andra ordensriddarna anklagades för kätteri. Molay brändes på bål år 1314.

 

 

Geoffroi de Charny [1300–1356] .

PLUS: Ansågs vara den perfekte riddaren och skrev tre böcker om ridderlighet.

MINUS: Förlorade Frankrikes fälttecken Oriflammen till fienden, då han dödades i slaget vid Poitiers.

 

Edvard, ”Svarte prinsen” [1330–1376] .

PLUS: Ledde en liten engelsk här från seger till seger över fransmännen under hundraårskriget.

MINUS: Edvard respekterade inte de lägre samhällsklasserna och låg bakom flera massakrer.

 

Jean Le Maingre Boucicault [1366–1421] .

PLUS: Berömd torneringsriddare som gav bort sina pengar för att leva fattigt som en ädel riddare.

MINUS: Fransmannen stred förgäves mot engelsmännen under hundraårskriget och dog som fånge.

 

Svenska riddare

 

 

Ridderskapet introducerats i Sverige efter mönster från kontinenten i mitten av 1200-talet och blivit särskilt prominent under Magnus Ladulås regeringstid (1275–1290).

En riddares formella titel var det latinska miles (plural milites). Näst under riddaren i rang stod väpnaren, på latin armiger (medeltidssvenska: ”sven” eller ”sven av vapen”). Termen riddare var i det medeltida Sverige främst att betrakta som en hederstitel för medlemmar av det världsliga frälset. Den syftade alltså inte på en särskild maktposition.

 

För att bli riddare i Sverige krävdes inte bara att man var rik och av god släkt utan även att man hade turen att bli gynnad av kungen, i regel under en större fest. Flertalet riddarslag (dubbningar) ägde rum vid kungliga kröningar och bröllop. Eftersom källmaterialet är bristfälligt bevarat vet vi inte hur många medeltida riddare det sammanlagt har existerat i Sverige. Ett problem är att vissa frälsemän som logiskt sett borde ha varit riddare aldrig blev dubbade. Sveriges mäktigaste privatman genom tiderna, Bo Jonsson (Grip, d. 1386), blev aldrig mer än väpnare.

 

Riddarnas utrustning är desto bättre känd. När en medlem av högfrälset drog ut i strid skedde detta till häst iförd en stor brynjeklädnad, gärna täckt av vapenrock. Under 1300- och 1400-talen utvecklades denna till en överdragsrustning. På huvudet bar riddaren hjälm. 1200-talets stora nyhet på denna front, som omhuldades av våra första riddare, var en stor och tung så kallad tunnhjälm. Riddarens högst värderade vapen var svärdet, men därtill kom bland annat lans och stridsklubba. Han hade även en sköld, gärna avpassad efter de krav som ställdes på strid till häst.

 

Många svenska stormän deltog i korståg, huvudsakligen i Östersjöområdet. Svenskarna genomförde själva korståg i österled, bland annat en misslyckad expedition mot Novgorods territorium i mitten av 1300-talet. Svenska krigare deltog också på Tyska ordens sida i kampen mot litauerna i Baltikum – några av dessa personer känner vi till särskilt väl, exempelvis Karl Ulfsson (i källorna kallad ”Guds riddare”), som stupade i slaget vid Durben.

 

Bo Jonsson (Grip), född senast i början av 1335, död 20 augusti 1386, var väpnare, riksråd, drots och Bo Jonsson föddes senast i början av 1335 (hans far var död 24 maj 1334). Han tillhörde den äldre grenen av ätten Grip. Bo nämns första gången i samtida källor 1354 då han redan var myndig. Han utsågs till riksråd senast 1359,fogde i Stockholm 1364, lagman i Östergötland 1366, kung Albrekt av Mecklenburg högste ämbetsman (officialis generalis) 1369, drots 1371, hövitsman i Finland 1371 och lagman där 1380, häradshövding i Tjust från 1381 till sin död. Innehade också flera andra häradshövdingeposter under sin karriär, bland annat i Dalarna. Han var därmed under sin levnad en av de mäktigaste i Sverige näst kungen, Magnus Eriksson och senare kung Albrekt av Mecklenburg. Hans föräldrar var Jon Tomasson (Grip) och Ingeborg Bosdotter (Natt och Dag). Han har gett namn åt Gripsholms slott.

Bo Jonsson var den störste icke kungliga jordinnehavaren någonsin i Sverige. Hans godsmassa, till största delen bestående av pantlän, omfattade över 1/3 av Sverige och hela Finland.

Bo Jonsson begravdes i Vadstena klosterkyrka 25 augusti 1386.

 

 

Riddarordnar

 

Att ha i minnet innan man läser denna länk:

Prieuré de Sion (Sions priorat) sägs vara en hemlig orden och förekommer huvudsakligen i konspirationsteorier.

Organisationen har karakteriserats som det mest inflytelserika hemliga sällskapet i västerlandets historia men har visat sig vara ett rent falsarium, iscensatt 1956 av antisemiten och högerextremisten Pierre Plantard (1920-2000), i ett försök att utmåla sig själv som rättmätig arvtagare till Frankrikes tron. De bevis som finns för att Prieuré de Sion skulle ha funnits i tusen år ses bland historiker inte som vare sig autentiska eller övertygande

 

 

Tempelherre ordern

 

Johanniterorden / Tyska orden

 

grundades ursprungligen som ett brödraskap under det tredje korståget vid belägringen av Acre (1189-1190). Styrkor från Frankrike, England och Tyskland färdades mot det heliga landet, men på vägen dog befälhavaren för de tyska styrkorna, Fredrik I Barbarossa. Många tyskar återvände hem medan de som blev kvar blev sämre behandlade än övriga korsfarare. Rikard Lejonhjärta hyste ett agg mot de tyska furstendömena och tog varje tillfälle att förolämpa och förnedra tyskarna. Dessutom fick de mindre hjälp av Johannitorden när de blev sjuka eftersom de i första hand hjälpte sina landsmän.

De tyska köpmännen från Bremen och Lübeck som grundade orden skapade den med avsikten att den skulle ta hand om de sjuka soldaterna under belägringen. Till en början drev man ett lasarett i Jerusalem för främst tyska kristna pilgrimer till Heliga landet.

Orden godkändes snart av påven och antog då Johanniternas ordensregel. Orden tog så hand om sjuka fram till år 1198 då den med påvens godkännande omvandlades till en riddarorden. Det beslutades att orden även i fortsättningen skulle använda sig av johanniternas ordensregel när det kom till sjukvård, dock skulle de använda sig av tempelherrarnas ordensregel i alla andra sammanhang.

Ordens högkvarter kom att förläggas till Acre och det var i området kring denna stad som tyska ordens makt var koncentrerad. Orden hade dock även en del utposter i Lillarmenien.

 

 

Länge beskrevs de europeiska korstågen som ett av mänsklighetens grymmaste kapitel och samtidigt ett enda stort fiasko. Den svartmålningen har senare forskning avsevärt mildrat. De religiösa och ideella motiven har lyfts fram liksom korstågens betydelse för kulturutbyte.

Korståg var en serie av religiöst inspirerade europeiska fälttåg, främst till Levanten och Egypten, som från slutet av 1000-talet företogs från den västerländska kristenhetens sida. Det rörde sig om krig auktoriserade av kyrkan och riktades mot folk som uppfattades vara den västliga katolska kyrkans fiender. Korståg sågs som såväl pilgrimsfärd som heligt krig beordrat av Gud via påven, i syfte att erövra Jerusalem och Heliga landet från muslimerna. De två gamla rikena Rom och Bysans hade en ny gemensam fiende, nämligen araberna som hade tagit över östra Medelhavsområdet, Nordafrika, Sicilien och stora delar av Spanien. Man brukar räkna åtta eller nio stora korståg under 1000- till 1200-talet, förutom ett flertal mindre.

Idag finns flera olika syner på vad som räknas som korståg. Vissa hävdar att endast expeditionerna österut för att befria Heliga landet eller stödja dess kristna invånare skall räknas. Andra anser att alla krig som auktoriserats av påven skall räknas. Då inkluderas bland annat även den spanska reconquistan, de nordiska och tyska expeditionerna till Baltikum och Ryssland och den spanska armadans angrepp på England. Korstågshistorien slutar först 1798, då Napoleon erövrar Malta. Denna definition accepteras idag av de flesta. Vissa vill gå än längre, och hävdar att all kamp med religiösa förtecken skall betraktas som korståg.

Normalt pratar man om nio numrerade korståg, inriktade på att ta över eller stärka kontrollen över det Heliga landet, och i synnerhet Jerusalem. Förutom dessa förekom en mängd mindre expeditioner, samt flera korståg riktade mot andra orter. Vissa av de nio hamnade ganska långt från Jerusalem, som det fjärde och åttonde, men var ändå från början ämnade däråt, eller menade att lätta på trycket för de kristna i Outremer.

 

 

 

 

 

 

Andra korståget

 

Efter Edessas fall bestämde sig änkedrottning Melisande – Fulk hade avlidit 1143 – och regeringen över Antiochia att sända en delegation under biskop Hugo av Jabala till påven för att vädja om ett nytt korståg. Han nådde dock Rom först hösten 1145. Rom var dock inte i påven Eugenius III:s händer, ett tecken på att dennes position var svagare än vad Urban II:s hade varit. Han förfärades i varje fall av nyheten, och utlyste ett nytt korståg. Biskop Hugo fortsatte till hoven i Frankrike och Tyskland. Eftersom påvemakten var så försvagad vände sig även påven till Frankrikes kung Ludvig och bad denne leda korståget. Kungen var villig, men hovet oroade sig då han var ung och saknade manlig arvinge. Även Konrad III av Tyskland tog korset.

Väl i Jerusalem debatterade man vad man skulle göra med armén. Det fanns flera alternativ: Askalon, den enda hamnen i muslimska händer i området, Damaskus, det starkaste muslimska fästet i Jerusalems närhet, samt Nur al-Din i Aleppo, vilket främst förespråkades av Raimond. Damaskus var den enda muslimska stat som ville ha fred med korsfararna, även om man på senare tid något närmat sig Nur al-Din. Beslutet blev att inta Damaskus, och med den största korsfarararmén som någonsin sattes upp drog man iväg mot denna stad. Man beslutade dock att förlägga trupperna på sämsta möjliga plats: utanför den östra muren. Inte nog med att detta parti var det allra starkaste, platsen man valt saknade dessutom vatten. Eftersom försvararna visste att Nur al-Din var på väg tappade man inte modet, samtidigt som korsfarana grälade inbördes om vad som skulle göras med staden efter att den fallit. Efter fyra dagar insåg man att man inte kunde inta staden, och drog snopna och skamsna tillbaka.

Efter det andra korståget inriktade sig striderna mellan kristna och muslimer mot Egypten. Landet var visserligen muslimskt, men sunnitisk till skillnad mot det shiitiska syrierna. Nur al-Dins general Shirkuh blev till slut den som drog det längsta strået, men avled kort därefter, och makten gick över till hans systerson Saladin. Korsfararna vädjade om förstärkningar, men de engelska och franska kungarna var i fejd vilket omöjliggjorde detta. Korsfararna lyckades hålla Aleppo utanför Saladins välde, men 1177 ledde denne en stor invasion av konungariket Jerusalem. Den världsliga hären inneslöts av en mindre muslimsk styrka, men kunde undsättas av korsriddarna och tillsammans lyckades man överrumpla Saladin och vann en stor seger vid Montgisard.

År 1183 lyckades Saladin inta Aleppo. 1186 gick han återigen till anfall, och efter en serie grova misstag från de kristnas sida lyckades han besegra i princip hela deras härsmakt vid Hattin. Saladin hade nu fria händer, och stad efter stad föll, med undantag för Tyros, eftersom Konrad av Montferrat anlände från Europa och tog kontrollen över den.

 

 

Femte korståget

Påven Innocentius III höll fast vid tanken på att återta Jerusalem. Han utlyste därför ett nytt korståg. Han sände Robert av Courcon till Frankrike att predika detta, men han lyckades främst dra till sig tjuvar, åldringar, spetälska och prostituerade. Påven insåg misslyckandet och försökte istället med ett laterankoncilium 1215, det fjärde i ordningen. 400 biskopar och 800 abbotar och representanter för den världsliga makten slöt upp. Påven avled dock under förberedelserna, och efterträddes av Honorius III. Luften gick ur projektet. I Acre var Johan av Brienne kung, gammal och erfaren men fattig. Fred rådde för tillfället, men var på väg att löpa ut. Bosättarna var dock inte besvikna över det dåliga gensvaret; muslimerna hade inte varit aggressiva efter Saladins död, och man tjänade på freden. Till slut anlände dock 1218 en frisisk flotta med nyheter om att en stor fransk här väntade i Italien. Man beslöt sig för att återuppta Rikard Lejonhjärtas planer på att erövra Egypten. Egyptierna överraskades av attacken; deras härskare al-Adil förstod inte varför de kristna ville kriga. Efter att förgäves ha väntat på förstärkningar landsteg de kristna. De intog den egyptiska staden Damietta. Friserna ville därmed återvända hem. Då avled al-Adil. Hans efterträdare började tala om att lämna ifrån sig Jerusalem i utbyte mot fred. Då anlände det påvliga sändebudet kardinal Pelagius Galvani med förstärkningar. Han ansåg korståget vara ställt under hans ledarskap, och förkastade anbudet. De fick då ett än bättre: förutom Jerusalem också Betlehem och Nasaret. De accepterade fortfarande inte. Ett år senare satte man kurs mot Kairo med flera hundra skepp. Då översvämmades Nilen, och en muslimsk flotta gensköt dem. Panik utbröt, och man lyckades få en åttaårig fred enbart för att man fortfarande höll Damietta. Korståget hade misslyckats eftersom man var oense inbördes och vägrade lyssna på de som kände de lokala förhållandena. Innocentius III:s predikningar hade dock lett till förstärkningar för de kristna, vilket ledde till att de kunde expandera sitt territorium.

Sjätte korståget

När korsfararna låg i Damietta hade de utlovats hjälp av kejsarFredrik II av Tyskland. Han blev hårt kritiserad för att han inte dök upp, men gick med på att leda ett korståg. När påven Honorius dog efterträddes han av Gregorius IX, som visade långt mindre tålamod och exkommunicerade kejsaren. Han reste ändå iväg till Outremer sommaren 1228. Väl där vägrade många samarbeta på grund av exkommuniceringen, och han fick förlita sig på sina egna soldater och Tyska Orden. Han lyckades genom diplomati förhandla till sig Jerusalem, Betlehem och en korridor ner till kusten, och dessutom Nasaret, västra Galileen och området kring Sidon. Tempelområdet, Klippmoskén och al-Aqsamoskén förblev dock muslimska. Ingen gillade dock freden; patriarken i Jerusalem vägrade samarbeta med den exkommunicerade Fredrik, Tempelherrarna var rasande över att Tempelplatsen inte blev kristet och varken de eller johanniterna ville ha en överenskommelse med påvens fiende. Ingen föreslog att Fredriks exkommunicering skulle lyftas. Han insåg till slut att han inte kunde styra över invånarna i det heliga landet på samma sätt som hans europeiska undersåtar, och tvingades lämna området när han fick höra att svärfadern Johan i spetsen för påvens armé invaderat hans europeiska besittningar.

 

Nionde korståget

Det nionde korståget leddes av Edvard I av England och startade år 1271 med syftet att befria den kristna befästningen Acre. Då Edvard anlände till Tunis hade Ludvig IX av Frankrike avlidit av sjukdom. Huvuddelen av de franska trupperna i Tunis återvände hem, men en liten del anslöt sig till Edvard för att tåga mot Acre i det nionde korståget. Efter ett kort uppehåll på Cypern förhandlade Edvard med mongolerna för att finna allierade gentemot Sultan Baibars av Egypten. Det kom inte att förverkligas. 1271 anlände Hugo III av Cypern med en grupp riddare. Förstärkningen ingav Edvard mod att plundra staden Ququn. Kort därefter undertecknade Edvard ett tioårigt fredsfördrag med Baibars. Vid denna tid blev Edvard nästan lönnmördad, men lyckades värja sig mot angriparen, genom att, enligt Matthew Paris, klubba ned honom med ett metallstativ. Edvard lämnade det Heliga landet och återvände till England 1272.

Första korståget

 

Det egentliga korståget startade planenligt hösten år 1096. Efter att ha gått över Mindre Asien och intagit Antiochia samt med fredliga medel tagit kontroll över Edessa inledde man den 7 juni 1099 belägringen av Jerusalem. Den 14 juli lyckades man ta sig in i staden. Efter slaget inleddes en grym massaker på alla stadens invånare, förutom de kristna som innan belägringen tvingats lämna staden. Hemska berättelser skildrar grymheterna då män, kvinnor och barn dödades. Innan natten var över hade man rensat staden på dess judiska och muslimska befolkning. Hur många som dog i massakern är okänt

Tidigare hade Påvestolen fört en korstågskampanj i syfte att locka anhängare. Denna lyckades nästan för bra; många fattiga tog korset och kom senare att bli en belastning för korståget.

Arméerna skulle ge sig av efter skörden 1096 och samlas utanför Konstantinopel. KejsarAlexios av Bysans hade bett om hjälp i flera år för att skydda sig mot muslimerna, men han hade snarare bett om legosoldater än en armé på 60 000 som ingen hade ordentlig kontroll över.Flera folkskaror tågade under våren 1096 mot det heliga landet i korståg utan påvens godkännande. En av dessa folkhopar leddes av Peter Eremiten.Många skingrades före ankomsten till Konstantinopel och när de kommit in i Mindre Asien krossades de helt av seldjukerna och nådde aldrig det heliga landet. En annan av de mindre kontigenter som samlats för att resa tillsammans till Konstantinopel för det riktiga korståget leddes av greve Emicho av Leiningen. På vägen dit attackerade han de judiska invånarna i flera tyska städer, till exempel Speyer. Även om biskoparna ofta försökte beskydda dem så lyckades ändå Emichos styrkor ofta döda många judar. Andra korsfarare utnyttjade dessa förföljelser till att pressa judarna på deras värdesaker och pengar.

 

 

 

 

Tredje korståget

Den västliga kristna världen chockades av Saladins framgångar. Påven Gregorius VIII utfärdade en bulla som skyllde nederlaget på de kristnas inbördes strider och synder, och uppmanade till ett nytt korståg. Det tredje korståget blev det största någonsin, och de tre mäktigaste världsliga ledarna i väst deltog: den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa, Filip II August av Frankrike och Rikard I Lejonhjärta av England. För första gången predikades korståget även i Norden. Flera danskar anslöt sig, vissa till den tyske kejsarens armé, men de flesta bordade en flotta som utgick från Nordsjön, och på vägen till det Heliga landet stannade till och hjälpte till i stridigheter i Portugal. Efter att ha mött upp med en siciliansk flotta nådde mer än 500 fartyg hamnen i den av kristna belägrade staden Acre den 10 september 1189.

När Rikards armé anlänt till Acre föll snart staden. Filip var tvungen att återvända til Europa, men Rikard stannade kvar. Han ville säkra korsfararstaternas framtid genom att inta Egypten, vilket inte övriga korsfararna förstod – de hade kommit för att inta Jerusalem. Armén tågade därför mot denna snart, men tvingades vända då allt fler insåg att den skulle bli omöjlig att hålla. Rikard försökte en andra gång gå mot Jerusalem, men tvingades än en gång att vända. Han tvingades snart också att återvända till Europa. En treårig vapenvila slöts, som förutom att ge fri tillgång till Jerusalem för kristna pilgrimer även tillerkände dem kustlinjen mellan Tyros och Jaffa.

Fjärde korståget

Det fjärde korståget var avsett att riktas mot Egypten, som var östra Medelhavetsmaktcentrum. Venedig fick uppdraget att utrusta en flotta för att skeppa över korsfararna, men då färre än väntat slöt upp för att färdas med denna råkade korstågets ledare i ekonomiska bekymmer. För att återbetala Venedig användes därför trupperna till ett anfall på stadenZadar (it. Zara), som stod under ungersk kontroll. Zadra intogs 1202, och trupperna vilade där över vintern. Till korsfararna kom då ett anbud från den bysantiske prinsen Alexios, som då levde i exil efter att hans far avsatts. Han erbjöd korsfararna ekonomisk och militär hjälp, både under och efter själva korståget, i utbyte mot att de hjälpte till att sätta honom på tronen. De accepterade, och 1203 intogs Konstantinopel och Alexios installerades som kejsare tillsammans med sin far. Efter att han i ett år ägnat sig åt att med korsfararnas hjälp konsolidera sin position befann han sig ändå i en besvärlig sits – korsfararna hade inte fått den betalning de blivit lovade, och de inhemska makthavarna ville inte att mer skulle utbetalas– och till sist störtades han av Murtzuphlus. Denne höll honom till en början fången och kämpade mot korsfararna, vilka insåg att den enda chansen för dem att få sin utlovade betalning låg i att återinsätta Alexios på tronen. Denne mördades dock snart av Murtzuphlus. Korsfararna lyckades återigen inta Konstantinopel, och denna gång var de långt mindre hänsynsfulla än de tidigare varit. Staden plundrades, och ett flertal heliga reliker togs och fördes tillbaka till Västeuropa.De insatte även en kejsare ur sina egna led, och mellan år 1204 och 1261 fanns det Latinska kejsardömet.Flera latinska småriken grundades även i Grekland

 

Sjunde korståget

I mitten av 1200-talet dök två nya aktörer upp på scenen: mongolerna och mamelukerna. De senare kom att förstärka Egyptens ställning i området. 1239 sändes en trupp under Thibaut I av Navarra ut mot det heliga landet, men de var inledningsvis utan framgång. I augusti 1244 återerövrades Jerusalem. Två månader senare krossades en armé av kristna och muslimska dissidenter. Plötsligt verkade korsfararstaten vara illa ute. I Paris låg kungen Ludvig den helige sjuk i malaria. Han lovade att ta korset om han tillfrisknade. Sjukdomen gick över, och han höll sitt löfte. Det sjunde korståget tog tre år att organisera, och kungen behövde ingen hjälp av påven förutom att denne avstod en tiondel av kyrkans inkomster i Frankrike i fem år. År 1248 avseglade 300 skepp med omkring 15 000 man mot Cypern. Där deklarerades att målet återigen var Damietta i Egypten. Staden togs snabbt. Återigen erbjöds de kristna Jerusalem, och återigen avböjde man. Nilens översvämning gav muslimerna tid att omgruppera. Korsfararna tog sig fram till Kairo. De muslimska styrkorna låg förlagda på andra sidan floden, men en kristen kopt visade de kristna ett vadställe. Förtruppen, som leddes av kungens bror Robert av Artois, attackerade innan huvudstyrkan tagit sig över. Man rev upp det muslimska lägret, och fortsatte sedan in i staden. Där hade muslimerna lyckats gruppera om, och när de kristna kom in hade de inte rum att manövrera på och dödades till sista man. Den kristna huvudarmén led nu stora förluster i ett utnötningskrig och innan muslimerna lyckades skära av reträtten för dem, och tog alla kristna till fånga. Till sist släpptes de för 800 000 guldbesanter och Damietta. Ludvig tog sig därefter till Palestina, och vigde tre år till att stärka de kristnas position och förbättra klimatet mellan dem. Hans goda rykte gjorde dessutom att mer förstärkningar anlände från Europa.

Åttonde korståget

Hemma i Frankrike bestämde sig Ludvig för att försöka igen. De kristnas position hade försämrats, och 1267 tog han korset en andra gång. Målet var dock märkligt: Tunisien. Troligen berodde detta på att rykten spreds om att den tunisiske härskaren var villig att konvertera, och att Egypten var beroende av tunisiskt underhåll. Man har också försökt förklara korståget med att Ludvigs bror Karl av Anjous, kung över Sicilien, lurade sin bror i egna syften. 1270 inleddes stridigheterna, men efter bara en månad i Tunisien insjuknade dock Ludvig och dog, och när Karl anlände med förstärkningar såg han att sjukdomar grasserade i armén. Han valde därför att förhandla. Muslimerna betalade ersättningar och gav Karls undersåtar ekonomiska privilegier. Vissa korsfarare – däribland den engelske prinsen Edvard– fortsatte dock till det Heliga landet.

 

Copyright © All Rights Reserved